Sambon jobbar helg så långturerna med Focus ligger på mig då. Jag tvingade upp mig ur sängen vid 10.30 och tänkte att det är lika bra att få långpromenaden gjord. Jag kan ju aldrig veta om jag kommer att orka senare idag, då jag måste handla middag för idag med. 

Jag stuvade in Focus i bilen och drog iväg till stenbrottet...trodde jag. Det var jakt idag så där kunde vi inte gå. Jag bestämde mig för att vi kunde gå på andra sidan av vägen istället....det skulle nog gå bra. Vi gick över vägen och in i den skogen som ligger på den sidan. Det gick bra i början. Focus studsade lyckligt runt i den bajsbruna skogen. Jag tyckte att det såg bra ut tills jag kände hur ena foten sjönk ner i löv och gyttja. KUL ju    Jaja, det skulle minsann inte få stoppa oss, utan jag såg att det hängde en snitsel i träden och lite längre fram en till. En stig som andra använde (en osynlig stig förvisso) så det måste ju gå bra att gå där. Jag följde snitslarna och min mobil (aldrig utan min mobil ;) ) och visste att det skulle komma en väg längre ner.....mycket längre ner. Ner kom vi till slut och vi följde vägen. Vi hörde vattenfall och det rann vatten i dikena runt oss. Härligt och avkopplande ljud. Vi kom fram till ett gammalt stenbrott och var där ett litet tag, sedan bestämde jag att vi skulle gå tillbaka. Gå på vägen var inga problem, det var när jag skulle gå upp igen som paniken började krypa i mig. Vilken stigning det var. Focus stidsade lika glatt omkring som han gjorde när vi gick nerför.....pustande, stånkande och stönande gick jag uppför skogen. Vid ett tillfälle tänkte jag sätta mig ner och bara strunta i att gå mer, men det hade ju inte hjälpt. Fy sjutton vad jobbigt det var. Jag fick ju kolla var jag satte ner fötterna för att inte fastna i gyttja . Till slut kom vi upp i alla fall och vi fick satt oss i bilen igen. Jisses så slut jag var, men så skönt det var att få lägga sig i sängen efteråt igen. Vi tog en liten powernap jag och min hund tills det var dags att köra min son och hans flickvän till tåget och jag och mamma körde och handlade. Nu får jag se hur min kropp mår i morgon....men det tar jag då :P

Dagens bilder kommer från min mobil

Idag ville jag inte låta kroppen bestämma. Jag VILLE ha kvalitéts tid med mitt svarta hjärta, min superhund och fina följeslagare   

Focus hade redan fått vara i skogen med sambon idag, men jag tror inte Focus misstyckte alls när vi satte oss i bilen och körde upp till stenbrottet. Det stod en hel del bilar så det var fler än jag som hade kvalitéts tid i skogen. Tyvärr så valde solen att krypa in bakom molnen när vi var på väg upp till stenbrottet (fegis! ;)) så det blev inte alls så fina kort med min nya kamera. Jag tror minsann att jag ska läsa på lite bättre om inställningarna så jag slipper slösa bort tid med att förbanna varje kort jag tar ;)

Jag och Focus njöt av promenaden och vi träffade på andra hundar med. Ja, en blev så sugen att hälsa på Focus så han slutade lyssna på sin ägare när han skrek hysteriskt STANNA!!! Mötet mellan dem gick bra, fast de ville leka och busa och det ville varken jag eller den lilla hundens ägare, för då hade vi säkert fått jaga dem ännu   Därefter mötte vi en annan hanhund som inte gillade andra hanhundar. Jag höll Focus nära mig och sa att han skulle stanna kvar. Inte för att jag tror att det var just det som gjorde att Focus mest bara tittade nyfiket, men jag blev ändå lite stolt att han inte behöver skälla hysteriskt varje gång i möte med andra hundar.

När vi kom hem så kraschade vi båda två och nu är det operation återhämtning som gäller för min del.....inom mig så känns det som om jag har sprungit ett maratonlopp och är helt slut och sliten. Det blir lite tv-tittande och eventuellt lite jobb vid datorn ikväll.

Kram

Jag har blivit gammelmoster till en underbar liten, liten tös   Trollungen fick komma ut lite tidigare än beräknat då hennes mamma fick havandeskapsförgiftning, men nu mår de alla bra igen.

I går fick jag träffa henne för första gången, men tyvärr var det väldigt mörkt och jag fick inte använda blixten på kameran så det blev dåliga foton. Det var trevligt att få en liten skymt av henne i alla fall. 

Kroppen min är inget kul just nu och det gör att jag inte kommer ut och fotar och lär mig min nya kamera. MÖG! men det kommer fler dagar där jag kan få fotografera igen.

I min barndom var jag aldrig sjuk. Jag hade en enorm växtvärk i benen och när jag tränade fotboll så hade jag en period väldigt ont i mina benhinnor. Då låg jag på nätterna och önskade att de skulle kapa av mig benen så det skulle sluta göra så ont. Förrutom det så var jag sällan dålig. Feber fick jag nästan aldrig och gick i princip till skolan varje dag. 

Jag började träna fotboll när jag var 9 år och sedan börade även spela handboll när jag var 11 år. Jag älskade det. Jag kunde springa hur mycket som helst, var smidig och älskade att fundera ut nästa passning eller rörelse på planen. Jag sprang hellre än gick och hade hur mycket ork som helst.

Kroppens förändring kom när jag fick barn första gången år 1994, då skulle jag fylla 23 år. Jag fick havandeskapsförgiftning och fick föda två veckor tidigare. Tröttheten satt i länge och min kropp hade ingen ork. Jag gick ner mina graviditetskilo, men sedan gick jag upp ca 10 kilo på bara några veckor kändes det som. Jag var svullen och sjukligt trött. Ingen energi, men hade ett barn som skrek mycket under dagarna. Jag tränade handboll och efter mycket kämpande så lyckades jag gå ner mina kilo igen. Tre år senare fick jag barn igen och samma procedur hände igen med mig. jag tyckte det var konstigt, men många menade på att det var fel mat och för lite träning. Det kändes fel i min kropp och jag hade aldrig förr upplevt denna instängda känslan med energilöshet och värk i fötter. Jag lyckades gå ner i vikt igen ett tag. Barnens pappa och jag sepererade under väldigt tråkiga omständigheter och jag stod där 27 år gammal med 2 barn på heltid att själv ta hand om. Mitt liv kraschade där och det var riktigt dåligt i något år. Kroppen blev sämre igen och energin var inte riktigt där.

Jag har alltid fått leva efter att man ska göra det rätta. När jag gjorde mål i fotbollen och handbollen så vågade jag aldrig glädjas för jag ville inte att folk skulle tro att jag var något märkvärdigt. Så mitt liv har handlat om att göra rätt och inte göra någon ledsen. Jag har aldrig försökt att vara duktig, för det vet jag om att jag inte är. Det har tagit mycket energi att lista ut vad som är rätt och det har också hindrat mig att våga sticka ut och göra misstag. När jag gör ett misstag så kan jag må fruktansvärt dåligt och banna mig själv för det. Att ensam ta hand om mina barn utan hjälp någonstans i från var en självklarhet, men jag fick efter ett tag gå ner från heltid till deltid för det fanns inte någon energi kvar.

Jag började studera till förskollärare augusti 2003 och det var i den vevan jag fick reda på att jag hade för låg ämnesomsättning. TSH ska ligga på ca 0,2-4...mitt låg på nästan 500. Jag var riktigt dålig och doktorn hade velat sjukskriva mig , men det ville ju inte jag för jag studerade ju. Jag examinerade i februari 2007 och då hade jag redan fått jobb. Jag jobbade heltid såklart. Jag älskade mitt jobb och kunde till och med gå ut med vänner på helgerna. Energin tröt och fötterna och händerna gjorde ont, men jag mådde ändå rätt bra. Det varade bara i ett år sedan började smärtan i kroppen och energin komma tillbaka igen. Periodvis mådde jag någorlunda och periodvis mådde jag riktigt dåligt och jag kände mig dödssjuk, men enligt läkarna fanns det inget fel på mig. Jag började på ett nytt jobb år 2009. Den förskolan (jobbar där än) är fantastisk på många sätt, men det har blivit så mycket byten av grupper, förskola, pedagoger och lokaler så vi har aldrig riktigt landat i vårt arbete. Schemamässigt fick jag igenom att jag skulle jobba samma tid varje dag 7.15-15.15 för min kropp fungerade inte annars. 

Jag fick komma på smärtrehabiliteringen på södra sjukhuset i Ängelholm för utvärdering då jag haft en långvarig smärta som inte gått bort. Där på utvärderingen fick jag reda på att jag hade FIBROMYALGI! Så skönt att få känna någon som tog mig på allvar och lät mig veta vad felet var. Sorgen kom därefter när jag väl förstod att jag inte kunde bli som gamla Mirre. Jag bröt ihop på en av uppstartsdagarna vi hade på smärtrehabiliteringen. Jag grät i månader efter det. Jag som sällan gråter för min egen skull. Jag hade nu även utmattningssymtom. Jag trodde ju att efter dessa 5 veckor som jag skulle gå på utbildningen så skulle jag vara "frisk" igen. Det blev jag ju inte. Då trodde jag att efter sommaren skulle jag kunna börja jobba fullt igen. Det kunde jag ju inte. Det är en enorm sorg att inte kunna jobba fullt ut. Idag jobbar jag 50% och känner att det finns inte mer att hämta för tillfället. Jag har lärt mig på vägen hit att jag kan inte tvinga kroppen till något den inte klarar av längre. Jag lyssnar på min kropp varje dag för att avgöra hur jag ska hantera min energipåse. Det är inte lätt och jag gör mina misstag, men jag har förstått att kroppen mår inte bra och då får jag gilla läget. Jag kan inte göra så mycket när jag har en kropp som skriker av trötthet och värk. 

Just nu mår kroppen så här:

Orkeslöshet

Sömnproblem

Mardrömmar

Minsta tryck på huden gör ont

svidande känsla på armarna

Kylan svider på mina överarmar

ilar i benen

ont i ländryggen

ömma fotsulor. (som att ha gått på heta stenar en hel dag)

ibs mage...förstoppad, diarre, ballongmage

muskelutmattning

ont i hinnorna längs skelettet....känns som om jag har ont inne i skelettet

ont i mina fingrar vid fingerlederna

ont i axlarna och skuldrorna

koncentrationssvårighet....svårt att följa med i samtal osv..

fumlig

slår i överallt

sjuklig influensa

ljudkänslig

ljuskänslig

hudkänslig

Jag kan säkert skriva mer, men varför känna efter allt för mycket ;)

Allt det här gör att jag inte orkar vara social när jag kommer hem från jobb, jag har tagit avstånd från vänner för jag har inget att ge dem. Det finns ingen energi till dom. Jag orkar bara med i någon timme sedan vill min hjärna och kropp försvinna. 

Hade min Fibromyalgi kunnat ses av andra så hade den nog sett ut så här:

Nu är det så att Fibromyalgin är inte JAG och kommer inte att vara det heller. Denna blogg ska inte handla om hur dålig jag är utan den ska handla om min vardag och mina tankar och jag ska försöka att inte snöa in mig på min jäkla kropp   

Kram

I helgen har det blåst en hel del.....ja, rätt mycket faktiskt. Stormen Egon heter han som blåste tydligen. Igår var jag lite rädd att vara ute med Focus. Vi har rätt mycket träd runt gångstigarna här där jag bor och det var lite läskigt att gå när det tog i ordentligt i träden. Focus var rätt nöjd inne tack och lov. Funderar på att toalettträna honom så jag slipper gå ut i sådant väder igen ;)
Kroppen min var inte på topp heller och jag var helt andfådd och slut när jag kom in igen, men idag gick det lite bättre.  Det blåser rätt rejält idag med, men inte som i går.

Jag brukar ge Focus en boll att tugga på medan han går sin runda. Han gillar ju att ha en pinne eller stock i munnen när vi går långpromenader, men när vi går de mindre rundorna så brukar han vilja reta mig genom att bita och dra i koplet. Vi har till och med haft en kamp mitt i vägen där bilarna kör på grund av det. Han har lite svårt att avbryta när det blir för mycket. Därför tänkte jag att han skulle kunna gå med en boll i munnen så minskar kanske stressen med att bita och dra i kopplet. Det går kanonbra, förrutom att han lägger bollen överallt när han ska kissa eller lukta extra noga. Då går han vidare utan boll tills han kommer på att han släppt den och vill genast hämta den...suck!! Om jag inte tar fram bollen när han vill så börjar han bita och dra i kopplet igen för att få igång mig......nä, min hund har absolut inte makten över mig   Detta måste jag ta tag i snart, men just nu orkar jag inte och då får jag skylla mig själv   

Idag gick vi bara en liten minirunda, men vi hann se en Grön Flagg flagga som blivit halv.....stormen Egon har nog ätit den andra halvan    Sedan gick vi vid bäcken som blivit riktigt bred och överfull av stormen och allt regnande. 

Lägger ut lite bilder från promenaden....endast svartvita foton idag så klart :P

Idag var en lite blåsig dag på morgonen. Det regnade först och var riktigt kallt. På jobb fick barnen välja om de skulle gå till spindelskogen eller till pippihuset. Alla barnen skrek ut att de ville till pippihuset, för de hade inte varit där. Vi började raskt gå iväg och barnen var förväntansfulla för kanske var pippi hemma ;) Snön började falla och det blev stora snöflingor som blåste runt oss. Barnen kom fram till huset och ett barn sa spontant: - Bor det verkligen någon i detta skithuset?     

Ja det är inget vackert hus, men det är väldigt gammalt och spännande. Vi har en väldigt fantastisk miljö runt oss på förskolan. Det finns gamla hus, vattenpumpar och stenmurar så vi kan ofta koppla till Emil-tiden (förr i tiden). Vi gick förbi en vattenpump som stod stolt ute på en tomt och jag frågade om de visste vad det var för något. Ett barn svarade att det var en vattenkran.....jo, det var ju rätt på sätt och vis :)

Vädret växlade om igen och det började regna istället...brrrrrr....regnet gick rakt igenom kläderna och det kändes som nålar på kinderna så vi gick tillbaka till förskolan igen. 

Efter jobbet var jag helt slut i hela kroppen och gick och vilade mig i 3 timmar!!! Kroppen är helt slut och skriker av värk och trötthet så nu gäller det att lyssna på den ett tag och ta det lugnt. 

Sänder med några bilder från miljön vid pippihuset. Tyvärr har jag inget direkt på själva huset (får jag ta vid ett annat tillfälle) men jag har lite snöbilder från idag och några andra från ett tidigare och varmare tillfälle   Dessa bilder är med tagen med min fina Iphone 6 ;)

Pippihuset ses här till vänster i bild

Här är vattenkranen ;)

Idag hade jag bara tänkt att ta en tur med Focus i vårt område innan jobb, men jag började jobba rätt sent idag så jag och Focus hoppade in i bilen och körde upp till hägnet vid kärreberga/Maglaby. Snön hade kommit under natten, så det låg ett tunt lager snö i hägnet när vi kom dit. Det var ju rätt trevligt att se så att man slapp all bajsbrun färg på marken. Det blev några foton idag med min mobilkamera, men det är liksom inte lika kul att fotografera när det bara är en massa brunt överallt. Antingen får det bli mer snö, för vitt är ju fint som bakgrund, eller så får våren med sin härliga ljusgröna färg komma. Nu vet jag att vi bor i skåne och att vi har några månader (typ 6 månader :S) där det mest är bajsbrunt, grått och trist. Jag vägrar låta det dra ner mitt humör när jag fotograferar och har kommit på ett jättebra knep så man slipper se allt bajsbrunt (gud, vad jag gillar att skriva bajsbrunt ;) ), man låter det vara svartvita bilder så man slipper se eländet!! Ta da!! Visst är jag fantastiskt...självlärd och allt :P 

I hägnet har jag en favoritstubbe. Jo, det är sant. Jag gillar stubbar......och träd   Stubben fotograferar jag nog varje gång jag är där. Det är inget speciellt med den, men den ligger så bra till och detblir fint ljus i bakgrunden bland träden. Idag var där inget speciellt fint, det var mest.......bajsbrunt och trist. Jag har fotograferat den ändå, för med Focus öra blev det rätt fint ändå :P 

Focus gillar att bära pinnar och stubbar och det var inget undantag idag om ni trodde det. Nä då, han valde först en tung liten stock som han kämpade på rätt bra med, men vid andra rundan tog han en längre, lättare och smalare pinne. Tyvärr fastnade den i buskarna vi gick emellan och han drog och kämpade för att få loss den. Han brukar kunna vinkla till pinnarna när han går bland små stigar så att pinnarna inte fastnar. Idag var det lite för trångt och han lyckades inte särskilt bra med det. Jag hade inte hjärta att se honom kämpa allt för länge så jag vinklade pinnen till honom så att han kunde få loss den. Lycklig gick han vidare med sin pinne. 

Innan jag körde till jobbet så hann jag med att handla och vila i ca 20 minuter. Den vilan var välbehövlig för min stackars gamla kropp :P

Nu sitter jag med spänning och väntar på att få bli gammelmoster. Min systerdotter har blivit igångsatt idag och jag håller tummarna för att allt går bra så jag får se lilltjejen snart   

Det får bli allt för idag

Kram kram

Idag har jag haft en semesterdag medan min sambo har fått jobba in pengarna till oss ;) Jag ställde klockan så jag kom upp i någorlunda tid...runt 9. Sovit som en kratta, men det är ju inget ovanligt i min värld. Vi hoppade in i bilen och jag och Focus drog iväg upp till skogen vid stenbrottet. Där är det härligt fridfullt och det är en härlig skogsväg som är bred och man ser långt framför sig så jag kan släppa Focus lös.

Focus vill alltid ha en stock eller pinne att bära på och han håller sig oftast intill oss eller ca 15 m framför eller bakom oss. Om han däremot får syn på en hare eller hjort så brukar springa efter tyvärr, men han springer inte långt iväg och kommer alltid tillbaka. Han tycker nog de är väldigt roliga som vill leka tafatt med honom ;)

Idag fick han syn på en hjort och stack iväg men kom tillbaka inom en halv minut. Han ger sig ganska enkelt vår kära hund. Efter skogen fick han följa med till affären och vänta i bilen. Han älskar att få följa med i bilen och titta på folk. Nu ska vi vila både han och jag. 

Dagens foton är tagna med  min mobilkamera ( Iphone 6 )