Det börjar bli trist att inte ha mer upplyftande blogginlägg, men samtidigt känns det så skönt att få skriva av sig det man håller inom sig. Min kropp arbetar emot mig och jag vill så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har varit hos doktorn ett par gånger på grund av mitt mående, men han anser att alla prov är kanonbra, medan jag tycker att alla järn, b12 och kortisol är i underkant av proverna. Jag misstänker även att mitt TSH börjar stiga och T4 sjunka om man ser på tidigare prover med det senaste. Det har gjort en studie kring Fibromyalgin och de har kommit fram till att det är antagligen en inflammation i centrala nervsystemet, plus att kroppen även har en låg grad av inflammation kroniskt i kroppen. Jag blev inte alls förvånad över resultatet, utan det är mer en bekräftelse på det man känner inuti kroppen inte är något man hittar på precis. Hela min kropp gör ont just nu!!! 

Min utmattning ligger och lurar på mig och jag är rädd för att jag kraschar snart. Doktorn anser också att mina bekymmer beror på min utmattning och inser att jag har ju stress runt omkring mig, dvs på jobb, studier och privat. Problemet med det är att jag inte har tid till det just nu!!! Försäkringskassan sa till mig i somras att jag kunde få pengar av dem om jag pausar jobbet....eh, ja det kan jag ju göra, men då får jag bo i tält eller nåt, för hur ska jag klara mig på 4000kr mindre i månaden? Jaja, jag får väl fundera på om det finns en mikroskopisk chans till att klara mig på enbart försäkringskassan och CSN.

Att leva med en missbrukare är inte lätt och det är så mycket känslor kring det, samtidigt som det finns en viss tabu kring att prata högt om det. Jag var så arg och besviken förra gången min sambo knaprade på sina älskade piller. Jag blir så arg för det han utsätter oss som finns runt om honom för hans missbruk. Arg för att han blir så jäkla manipulerande, där han får de som vill han väl, att vara en del av hans charader så han slipper konfronteras kring sitt knaprande. Hans behov av piller kostar enormt mycket och han ljuger så han slipper stå till svars för det han gör för det är skämmigt.......jaha, okej.....en vuxen man gör samma misstag och inser inte vad konsekvenserna av sina lögner innebär? Konsekvenserna som blir när lögner uppenbaras är ju fan så mycket större än om han varit ärlig redan när första frågan ställs. Sambon får stöd från jobb, doktor, gått till kurator och ska nu utredas för att se om han har en diagnos av något slag. Jag har sagt till att han måste säga till doktorn när han inte mår bra och absolut inte experimentera själv. Javisst, säger han......jojo, eller hur. Allt jag vill ha är en öppen och ärlig relation där han berättar för mig när han mår kasst eller har andra bekymmer så jag vet vad som händer och att jag kan stötta så mycket som är möjligt. Tyvärr verkar det som han inte vill berätta något för mig, utan det går så långt tills jag slutligen säger ifrån. Då har jag ju märkt att något hållt på ett tag, men jag vill ju ge honom möjligheten till att berätta för mig hur det ligger till. Jag vet ärligt talat inte hur vårt förhållande kan fortsätta, när han älskar sina piller mer och inte klarar av att kämpa för sitt förhållande.   

Jag kämpar på och tar en dag i taget för jag har tyvärr inte mer energi till mer. 

mvh

mirre

Det har varit en tuff tid för mig nu ett tag. Kroppen har blivit sämre och även mitt mående. Det visade sig att sköldkörteln strular och Tsh:t hade höjt sig över normalvärdet. Doktorn säger att jag inte ska känna det i kroppen för sådan liten förändring påverkar inte kroppen alls. Jag vet inte om jag håller med henne där. Om man har fibromyalgi, utmattning och även sedan tidigare hypotyreos (Låg ämnesomsättning) så borde väl kroppen reagera på ett helt annat sätt än med de som enbart har hypotyreos?? I vilket fall som helst så mådde jag inte bra. Sjukskrev mig i två veckor och gick tillbaka till jobb när det kändes lite bättre. Det varade i tre arbetsdagar och sedan fick jag gå hem igen. Min självkänsla låg på botten och jag bara grät. Jag ville i princip inte leva längre. Logiskt visste jag att det var för att jag minskat mina antidepressiva (med doktorns godkännande) men känslomässigt så fanns det ingen utväg i mitt mående. Jag kunde inte se positivt på framtiden och arbetsglädjen jag hade haft innan var nu som bortblåst. Jag kände att jag började tvivla på mig själv som pedagog och jag fick ju det bekräftat av kollegorna på olika sätt (i min hjärna). Min hjärna gick på högvarv och hade flera intryck och funderingar på gång hela tiden. Varje sak i hjärnan försökte ta över de andra så jag fick ingen ro och kunde inte koncentrera mig eller koppla ner de saker som jag inte behövde fundera eller ta in just då. Det var läskigt och jag började öka mina antidepressiva med en gång. Jag sjukskrev mig två veckor till och har nu jobbat i tre dagar. Jag är vingabröten och får mjölksyra och blir andfådd lätt. Lusten till livet är bättre, men det känns som om jag fattas en bit till. Lusten till mitt jobb är väl si och så, men jag känner i alla fall lust till att lära mig mer. I helgen har jag bara klarat av en spårning med Focus och en skogspromenad, sedan har jag varit helt färdig. Jag är tjock som en gris och kan inte ha några kläder alls på mig snart. Det suger verkligen! Jag känner att det är något som inte stämmer. Något fattas mig i kroppen eller så är det något som är i obalans. Fasiken vad jag vill gå ner i vikt och känna mig i alla fall lite kvinnligare och inte som en sugga!

Ja, det blev ingen rolig blogg idag, men så är det ibland helt enkelt! Inget att skämmas över, utan det är bara så att andra dagar kommer att vara bättre.

Lägger in lite bilder på skogspromenaden idag så ni får något positivt i alla fall ;)

kram

- Då får vi andra slita istället!

Tänk att ord fortfarande kan såra mig, få min styrka att bara rinna ner framför mina fötter i en pöl. En blank sörja som ligger där och tittar hånfullt på mig och säger: - Jaha, vad ska du göra åt det hon sa precis? Jag tänker inte hjälpa dig i alla fall. Nu står du själv med detta. 

Plötsligt står jag där och känner mig övergiven och hela min kropp sjunker ihop samtidigt som hennes ord ringer om och om igen i mina öron. Hur ska jag bemöta detta. Ska jag bita ihop och säga att jag kan dra pulkan i alla fall och att det är klart att vi ska hjälpas åt? Jag känner hur tårarna ligger på lur och jag vill bara hem, bort från denna mörka stund. Tänk att jag är så sårbar fortfarande och så fort det går för mig att ramla ihop igen. Jag har visserligen ett virus i kroppen vilket gör att orken inte är på topp nu när jag har en mögperiod med fibromyalgin och utmattningen. Jag har ont överallt och orken sinar fort, men jag borde inte vara så svag ändå. Varför tar jag åt mig? Jag trodde vi hade kommer förbi denna känsliga punkt i vårt arbetslag och hon har ju med fibromyalgi så hon borde ju veta att vi inte borde dra något barn i pulka för kroppen klarar inte det. Vi är på olika nivåer i vår forskande kring vår problematik och vi har olika bakgrunder till hur den har uppkommit. Hennes smärta och trötthet är säkerligen inte exakt lika dan som min, men visst borde hon väl ändå förstå?? eller??

När vi kommer fram till platsen där barnen i gruppen ska åka pulka tar jag modet till mig och säger till henne: Jag blev ledsen när du sa att ni får slita med att dra pulka när jag inte kan. Så, nu har jag sagt det...phu...fast kroppen skriker att jag ska gå därifrån och inte säga något mer så står jag på mig. - Ja, men så är det ju, sa hon. Om du inte drar så får vi göra det ju.

- Ja, men jag kunde ju ta dem i barnvagn istället, det sa jag ju. 

- Fast det är ju lika jobbigt, säger hon.

- Nej, då använder jag kroppen mer rätt i alla fall, säger jag och står jag på mig.

- Jag tänkte bara att vi måste komma iväg med barnen.

- Ja, fast att just du säger så till mig sårar mig, för du om någon borde förstå, fortsätter jag. Om vi frågar min arbetsterapeut om jag ska dra pulkor så tror jag att hon skulle säga till.

- Jag är ledsen om du tog illa upp, säger hon sedan. Hon säger även att hon ibland precis som jag kan säga saker man inte borde säga. 

- När folk säger sådana saker så gör det att jag inte vill komma hit, säger jag. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara sjunka ihop.

Hon ville sedan att jag skulle släppa det och hon bad om ursäkt ett par gånger till.

Jag vill släppa det...vill inte ha orden ringande i mitt huvud, känna tårarna invändigt eller känslan av att inte vilja komma till jobbet. Jag hoppas att det är för att jag inte mår bra som jag tar åt mig och tillåter orden höras fortfarande.....känner mig förminskad och oduglig. Livet suger ibland...big time! Tur att jag vet att det kommer bättre dagar...... <3