Senaste inläggen

Av Mirre - 15 november 2019 13:00

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!


Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fokusera, utan hoppar än hit och än dit, samtidigt så är den varit så jäkla trött att den t ex inte kommer ihåg om det var balsam i handen och jag börjar istället tvätta min kropp med den. Jag var så slut att jag inte ens kom ihåg om jag hade duschat samma dag eller det var kvällen innan, så jag duschade för säkerhets skull en gång till. Jag blev i alla fall väldigt ren om det nu var så att jag duschat samma dag. Jag orkar emellanåt inte prata eller svara på sambons samtal med mig och jag kan känna inombords hur kroppen skriker -  SLUTA PRATA MED MIG!!! Självklart skriker jag inte, men förklarar att jag har ingen ork att svara direkt och jag orkar inte med en längre stunds samtal. Han förstår såklart, det gör han alltid.

Hjärnan är också väldigt nyckfylld när den är sådär trött. Att inom sig veta vad man ska säga och sedan att uttala det högt är absolut inte en självklarhet. Jag har haft svårt att komma på vissa ord, medan det i huvudet är så glasklart vad jag vill säga. Jag kan säga stolar, men menar egentligen bord. Jag kan glömma vad vissa saker heter,  som till exempel rädisa och jag stammar fram ehhh rööööb....röööööö. Sen slutar jag att försöka ljuda fram ordet och låtsas som jag inget sagt, men barnen på förskolan snappar upp det och kan glatt säga det rätta ordet. Det känns som om munnen inte kan forma orden längre, det känns ovant och klumpigt, medan det i min hjärna däremot, där är det fart och jag kan fantisera fritt och knasigt och jag kan skratta åt mina tokerier. Inne i hjärnan är mitt frirum där jag kan få utlopp för allt jag vill och inget är omöjligt. 


Jag har en enorm oro inom mig då jag ser att jag inte kan arbeta så som jag gör idag. Jag kraschar alldeles för lätt och utmattningen kommer som ett brev på posten (man säger väl inte- som ett mail i inkorgen väl?). Fast i och för sig så har jag har en konstant utmattning i kroppen, men när jag krashar så gör det så ont i bröstkorgen av utmattningen och jag känner mig som om jag har en dödlig sjukdom i kroppen. Det är svårt att sätta ord på och beskriva utmattningen, men det känns som om något inte fungerar i kroppen. Om ni ser hur Harry Potters själ blir utsugen av dementorerna så är det så det känns när jag andas ut, varje andetag gör mig svagare och jag blir så medveten om kraftlösheten i min kropp. Skulle jag sedan ut och gå (som man ändå tvingar sig till att göra ett par dagar i veckan) så kommer mjölksyran i kroppen och jag blir lätt andfådd. Mina ben och fötter gör så fruktansvärt ont och det känns som om det ilar inne i skelettet. Fötterna känns som om de är svullna och håller på att gå i sönder. Varje steg känns och står jag stilla så trycker det ännu mer ner i mina fötter vilket ökar smärtan. Jag har gjort röntgen för min ländrygg och den visade på att alla diskarna i ländryggen är degenererade (nerslitna, åldersförändrade) och att diskarna buktar bakåt. Jag tar gabapentin och den hjälper mot min smärta där på kvällen när jag ska sova. Däremot om jag går en stund så gör det ont. Bästa läget för mig just nu är halvliggande i sängen, men där kan man ju inte ligga dag ut och dag in. 


Jag har haft samtal med min chef och hon anser att det inte finns något jobb som hon kan erbjuda mig och som det ser ut så de lösningar vi har är endast kortsiktiga och hjälper inget i det stora hela. Jag vill arbeta som specialpedagog och ansvara för det förebyggande och utvecklande arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla barn i förskolan. Dock saknar jag 15Hp (Uppsatsen) och kan inte plocka ut min specialpedagogexamen än. Jag har så många känslor inom mig och rädslan finns att jag inte kan arbeta alls, framförallt inte så som jag mår just nu. 


Nä, nu får det vara bra för denna gång.


kram

mirre


     


Av Mirre - 16 december 2018 12:57

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framtiden trots allt. Jag lever ofta i nuet och ser inte så mycket bakåt, men jag har alltid en tro på att allt kommer att ordna sig...imorgon är nog en bättre dag, då kommer jag att må lite bättre. Jo eller hur, jag är korkad, men det är bättre att ha det som utgångspunkt så jag har hopp om att få må bra och ha ett liv som känns bra att leva i. 

 

Jag lyckades att bli klar med mina delprov under sommaren, men det tog i princip hela sommaren innan jag var helt klar. Min sköldkörtel valde att strula med mig och jag fick ta en sjukvecka under min semester då jag hade ingen ork till något under mina två första veckor på semester. Det blev en sjukvecka så att min medicinökning kunde göra mig bättre, innan jag kunde skriva mitt sista delprov. Åh, vad jag längtar efter att inte ha en press på mig hela tiden. Jag måste verkligen klara av de sista delproven innan min uppsatsskrivning börjar så jag slipper sitta denna sommar med med studier, utan att jag istället kan njuta av att vara helt ledig. Sedan börjar en ny termin med att ha en examen som specialpedagog, så jäkla skönt det hade varit!

 

Min sambo, ja vad ska jag säga? Han är bra på många sätt och vis och han ställer verkligen upp för mig och tar hunden, städning och handling. Jag är så tacksam att jag kan koppla bort dessa måsten! Däremot så ser jag en förändring i honom. Han blir först väldigt energisk och håller igång hela tiden och lägger sig sent för att gå upp tidigt. Jag säger till honom att jag ser detta och ber honom att varva ner. Han tycker inte han har några problem, utan gärna gör alla dessa saker. Efter denna perioden så kraschar han. Han somnar i soffan, han gäspar hela tiden och kan sova hur länge som helst. När jag tar upp det så säger han bara att han har inga problem och det är så skönt att sova. Nu arbetar han skift och jag har påpekat tidigare att han har svårt med olika tider om dagarna, i alla fall så kan han inte hantera det och se när det blir ett problem för honom. Jag misstänker att han knaprar piller igen för det är precis så här det var tidigare. När han har detta beteende kan jag inte slappna av och sover jättedåligt. Jag blir så jäkla ledsen att han inte pratar med mig och kan erkänna vad han gör. Han blir känslokall och empatilös och kommenterar saker på ett sätt han inte gör i vanliga fall. Han gör mig ledsen och arg, men han väljer att vara tyst och ignorera hur jag mår. Jag orkar inte ta upp det till diskussion för vi har gått igenom detta så många gånger och inget blir bättre av det. Han gör alltid som han vill och skulle bara hålla med mig för att komma från att jag tjatar på honom. Just nu är jag väldigt låg kring denna situation, men försöker hålla den ifrån mig och fokusera på mig, mitt jobb och mina studier. Ja, och se till att alla julklappar blir inhandlade med såklart.

 


Kram

Mirre

 

Ps: Jag lägger in foton som jag tagit med min iphoneXs Max

         

 

 

 

Av Mirre - 30 maj 2018 14:41

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. Han hamnar inte lika långt ner än så länge. Det är just den här känslan av att vara alert kring hans mående. När jag vet att han har mycket på jobb som händer och sedan kommer hem och dammsuger, lagar mat och är ute med hunden i någon timme. Jag är verkligen tacksam för att han dammsuger och lagar mat nu när jag inte klarar av det, men jag blir orolig när han är så stressad, för då är det så lätt att han halkar in i sitt pillerberoende. 

 

Jag har en sån känsla av att inte räcka till. Jag är så slut och kroppen skriker inombords. Paniken som river och sliter inom mig, men utanpå visar jag upp ett lugnt beteende. Det är så tufft att studera, då det är så rörigt emellanåt och vi ska hålla flera delprov igång samtidigt. Jag fixar inte detta och ligger nu bak med 2 delprov. Med andra ord måste jag plugga under sommaren och få in dessa i tid innan nästan termin börjar, annars får jag inte fortsätta. PANIK DELUX! Jag kommer inte att orka jobba så som jag gör idag ju. Jag saknar fritid....den där som man har efter jobbet. En tid man umgås med familjen, hunden och vänner, ja till och med att få umgås med mig själv utanför hemmets väggar. Helgerna går åt till studier, då mina lediga dagar från jobb går åt till återhämtning. Ett år kvar (om jag lyckas skriva färdigt mina delprov), nedräkning kan börja....nu hoppas jag bara att försäkringskassan förstår min situation och vill mitt bästa. Tar de bort mina 50% som jag har i sjukersättning blir jag förtvivlad och vill de inte låta mig pausa sjukersättningen så vet jag inte vad jag ska göra. Just nu ligger gråten i halsen på mig och jag känner hur jag bara vill försvinna härifrån. Att inte veta ger mig panik! 

 

Smärtan och utmattningen gör sig påmind dagligen. Jag har även fått probelm med min rygg när jag går och står mycket. Musklerna krampar nästan. Jag fick gå på massage där jag även fick laserbehandling. Det blev mycket bättre. Jag gick även till sjukgymnast och fick lite övningar att göra. Jag suger på att göra dessa övningar. Allt extra som jag måste göra, blir en belastning för mig och min hjärna. Nu är det dessutom väldigt varmt och det jublar många åt, men inte jag. Det känns som om hjärnan kokar och min värk blir mycket värre av värmen. Mina fötter, ben, armar, händer, ja hela kroppen skriker av värk och det känns som om det pulserar av svullnaden inuti mina händer och fötter. Jag kan inte förklara hur det känns, men det är tufft att gå med smärtan dagligen. Jag tror även att trumhinnan har gått sönder lite grand. Jag fick örondroppar så nu hoppas jag det läker igen. Kort därefter fick jag även problem med ena ögat, det svider och gör ont inne i ögat. Jag tar samma droppar i ögat med då det står att det är för ögon med. Jag har liksom inte tid att gå till doktorn. I april hade jag dessutom problem med skäldkörtelhormonerna igen och fick öka upp mitt levaxin. Jag var hemma i två veckor, då jag var helt färdig. Det känns som om kroppen förklarar för mig att jag inte är okej och att jag behöver återhämtning. jaja, det blir säkert bättre imorgon   

 

kram 

Mirre

       

Av Mirre - 10 december 2017 11:52

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full uppmärksamhet på livet runt omkring mig. Saker som jag inte kan påverka tränger sig på mig och gör att jag inte kan fokusera på mitt liv och mitt skolarbete. Jag ligger efter ordentligt nu. Inlämning i morgon och jag har inte ens börjat    

 

Sambon har börjat med att knapra piller igen. Lögnerna för att komma undan min granskande blick. Hur länge ska jag orka? Han kan inte rättfärdiga det med att säga att det är doktorn som skrivit ut dem och att det inte är beroendeframkallande piller. Problemet är att han inte berättar för mig att han ringt doktorn och fått piller utskrivna och sedan gömmer han dem för mig. Han säger att det är samma piller som jag tar inför natten...Yeah, right! Jag tar en tablett inför natten för att komma till ro och för att få sova hela natten. Han måste ta flera piller för att bli som en zoombie. Från att ha varit speedad till att han hasar benen efter sig. Jag som märker skillnaden i hans sömnbeteende och till och med hostningarna han har och han nekar ihärdigt tills allt är så uppenbart att han inte kan komma undan längre. Varje jul har det varit likadant....en skitjul helt enkelt. Han har fortfarande ingen sjukdomsinsikt, utan han lever i ett härochnu beteende. Jag pallar inte detta mer...

 

På jobbet har jag fått försvara mitt mående igen och varför jag arbetar som jag gör. De verkar inte acceptera att det är som det är och jag kan inte få dem att förstå hur jag mår och hur min kropp fungerar. Jag kan förstå dem till viss del, för jag ser inte dålig ut, men de ser ju inte hur mitt liv är utanför jobb. Min kropp som skriker av smärta och utmattning efter jobb och bara längtar tills jag får komma hem och vila och där tystnaden är ett måste. Helgerna som går åt till att vara ifred och vila upp mig. Jag tror ingen vill byta med mig och ha mina tider på jobb om de visste vad som kommer med på köpet. Då är nog deras tider och liv rätt bra ändå. 

 

Jag önskar så att jag fick bo för mig själv och där det inte finns några krav eller förväntningar på mig. Få leva i min egen takt och återhämta mig utan att ha en massa störiga måsten....ja nu vet jag att det är en fantasivärld, men jag är så less på allt som händer att jag egentligen bara vill vara ifred!!! 

Av Mirre - 19 november 2017 16:32

Jag saknar mig själv!

 

Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och samtidigt så vet jag att jag inte kan hålla andan länge till. Någon gång kommer bubblan att spricka och jag kommer att ligga i fosterställning och bara önska mig långt här ifrån. Alla krav som jag lägger på mig själv och samtidigt så känner jag av hur jobbet och studierna nosar mig i nacken.

 

Det finns några som inte vill förstå och acceptansen över min problematik är obefinntlig och den jagar mig och äter upp mig. Jag försöker överkompensera för att jag endast arbetar 50% och jag gör mig tillgänglig för allt och alla. Vill inte sitta still och ser till att jag finns där för barnen. Avundsjukan som finns för att jag inte kan stänga eller öppna på förskolan, samt att jag måste ha likvärdiga arbetstider under dagarna jag jobbar. När jag kommer hem orkar jag fortfarande ingenting, utan vill bara återhämta mig i lugn och ro. Jag har problem med våra APT-kvällar då jag har svårt för att åka hem och sedan komma tillbaka för att jobba 3 timmar till. Jag vet att jag alltid får betala dyrt för det i form av värk och trötthet dagarna efteråt. 

 

Var hos doktorn i onsdags. Han sa till mig att jag snart är i väggen. Jag måste prata med min chef eller skriva ett brev till henne kring min situation. Doktorn sa att han kunde hjälpa mig med brevet om jag lämnade in den till honom innan jag skickade iväg det. Min hjärna orkar inte vara med i samtal längre, utan den sticker iväg och jag kommer på mig själv att jag tänker på annat (känner mig så otrevlig så jag skäms). Jag får mjölksyra i mina muskler så fort jag anstränger mig det minsta och jag behöver en massa återhämtning om jag varit iväg någonstans (vilket gör att jag väljer bort allt som inte innefattar jobbet och studierna). Jag har så ont i kroppen, framförallt i ryggen och benen, det värker konstant. Vissa kvällar kan jag somna med en gång, medan andra gånger så ligger jag och halvsover hela natten trots att jag är dödstrött. 

 

Jag saknar min ork...

jag saknar mitt engagemang...

Jag saknar glädjen, både arbetsglädjen och livsglädjen...(OBS! jag är inte självmordsbenägen)

Jag saknar mina vänner...

Jag saknar livet...

 

kram

mirre

 

     

 

Av Mirre - 16 september 2017 14:14

Det börjar bli trist att inte ha mer upplyftande blogginlägg, men samtidigt känns det så skönt att få skriva av sig det man håller inom sig. Min kropp arbetar emot mig och jag vill så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har varit hos doktorn ett par gånger på grund av mitt mående, men han anser att alla prov är kanonbra, medan jag tycker att alla järn, b12 och kortisol är i underkant av proverna. Jag misstänker även att mitt TSH börjar stiga och T4 sjunka om man ser på tidigare prover med det senaste. Det har gjort en studie kring Fibromyalgin och de har kommit fram till att det är antagligen en inflammation i centrala nervsystemet, plus att kroppen även har en låg grad av inflammation kroniskt i kroppen. Jag blev inte alls förvånad över resultatet, utan det är mer en bekräftelse på det man känner inuti kroppen inte är något man hittar på precis. Hela min kropp gör ont just nu!!! 

 

Min utmattning ligger och lurar på mig och jag är rädd för att jag kraschar snart. Doktorn anser också att mina bekymmer beror på min utmattning och inser att jag har ju stress runt omkring mig, dvs på jobb, studier och privat. Problemet med det är att jag inte har tid till det just nu!!! Försäkringskassan sa till mig i somras att jag kunde få pengar av dem om jag pausar jobbet....eh, ja det kan jag ju göra, men då får jag bo i tält eller nåt, för hur ska jag klara mig på 4000kr mindre i månaden? Jaja, jag får väl fundera på om det finns en mikroskopisk chans till att klara mig på enbart försäkringskassan och CSN.

 

Att leva med en missbrukare är inte lätt och det är så mycket känslor kring det, samtidigt som det finns en viss tabu kring att prata högt om det. Jag var så arg och besviken förra gången min sambo knaprade på sina älskade piller. Jag blir så arg för det han utsätter oss som finns runt om honom för hans missbruk. Arg för att han blir så jäkla manipulerande, där han får de som vill han väl, att vara en del av hans charader så han slipper konfronteras kring sitt knaprande. Hans behov av piller kostar enormt mycket och han ljuger så han slipper stå till svars för det han gör för det är skämmigt.......jaha, okej.....en vuxen man gör samma misstag och inser inte vad konsekvenserna av sina lögner innebär? Konsekvenserna som blir när lögner uppenbaras är ju fan så mycket större än om han varit ärlig redan när första frågan ställs. Sambon får stöd från jobb, doktor, gått till kurator och ska nu utredas för att se om han har en diagnos av något slag. Jag har sagt till att han måste säga till doktorn när han inte mår bra och absolut inte experimentera själv. Javisst, säger han......jojo, eller hur. Allt jag vill ha är en öppen och ärlig relation där han berättar för mig när han mår kasst eller har andra bekymmer så jag vet vad som händer och att jag kan stötta så mycket som är möjligt. Tyvärr verkar det som han inte vill berätta något för mig, utan det går så långt tills jag slutligen säger ifrån. Då har jag ju märkt att något hållt på ett tag, men jag vill ju ge honom möjligheten till att berätta för mig hur det ligger till. Jag vet ärligt talat inte hur vårt förhållande kan fortsätta, när han älskar sina piller mer och inte klarar av att kämpa för sitt förhållande.   

 

Jag kämpar på och tar en dag i taget för jag har tyvärr inte mer energi till mer. 

 

mvh

mirre

 

           

Av Mirre - 19 maj 2017 13:26

Jag tyckte det var dags för en uppdatering kring mitt liv. Jag har inte orkat vara aktiv med bloggen då jag har haft fullt upp med mitt liv.

 

Jag har börjat studera till specialpedagog på Kristianstads högskola. Jag läser distans på 50% och jobbar 50%......jo ni läser rätt! Jag som fått 50% sjukersättning från försäkringskassan får inte studera och få pengar från försäkringskassan samtidigt. Helt knasigt om ni frågar mig. Jag har ju inte orken att jobba mer än 50%, men jag har samtidigt inte råd att bara få från CSN som är ca 6000 kr i månaden. Jag har fått av högskolan en mentor som är kopplad till mig och jag får möjlighet att lämna in inlämningarna lite senare vid behov. Jag är inne på mitt sista delprov för terminen, men just nu är jag helt slut i hjärnan och i kroppen. Jag orkar inte hålla fast i mina tankar och koncentrera mig på min rapport som ska lämnas in. Det känns som om jag är totalt värdelös  och trots att jag vet att jag älskar ämnet så får jag inte ner det på pappret. Det är som om jag har en väldig röra i min hjärnan och jag kan inte hitta rätt tråd att nysta på. Jag känner hur gråten börjat fyllas upp inom mig och bröstkorgen och benen sprängs av trötthet, fötterna och händerna svider och gör ont konstant. Jag som nästan aldrig gråter för min egen skull, vet att när jag känner så är jag snart i botten/väggen. Fan alltså, jag vill verkligen inte trilla dit igen. Här försöker jag hitta andra möjligheter till att fortsätta jobba med något jag är bra på och som jag trivs med, men försäkringskassan arbetar mot det. Jag får bara pausa min sjukersättning i 2 år och då bryr de sig inte om att jag bara har 50% vilket borde ge halvdagar men för dem  ger det tydligen heldagar ändå?!. Min utbildning är på 90 hp vilket innebär 1 1/2 år om du läser heltid och 3 år om du läser halvtid fast det bryr sig inte försäkringskassan om. Sorgligt för jag trodde att de vill att man ska kunna jobba och inte få en massa sjukersättningar. Min kropp gör ont!!! Varje dag!!! 24/7!!! Jobbar jag så är jag totalt slut när jag kommer hem och orkar knappt svara när de i familjen vill prata med mig. Jag ligger och vilar och orkar aldrig hitta på något dessa dagar. Onsdagar och fredagar när jag är ledig är mina återhämtningsdagar och då orkar jag på sin höjd att gå ut med Focus i skogen (vissa dagar orkar jag inte det ens) Plugga får jag göra på helgerna.....ni färstår hur mitt liv ser ut nu va? 

Mitt i allt detta kommer ju livet in med sina överraskningar. Min sambo har en missbruksproblematik med alkohol och tabletter. Alkohol har inte varit ett problem att sluta med, men i och med att han har ångest så har han smygit med sina tabletter för mig sedan hösten 2016 och det är först nu i våras som han erkände för mig, trots att jag frågat honom hur många gånger som helst. Han blir en helt annat människa då. Egoistisk, trött, irriterad, sluddrande, vinglig och gör en massa misstag. Det är så tröttsamt att leva sida om honom i dessa lägena då jag är på helspänn och försöker läsa av honom hur hans dagsform är den dagen. Han blir hyper i dessa tillfällena ända tills han stupar och då är han som en sengångare och deprimerad. Vid dessa tillfällena känner jag att jag inte är den han behöver just då. Då vill jag bara bo för mig själv i en grotta långt i från civilsationen och bara ha mig själv att bry mig om. 

 

Jobbet tar också mycket av min energi även om jag den ger en del. Vi har en helt ny barngrupp sedan i slutet av augusti i förra året och dessutom har vi haft personal som slutat och först gick två över till en annan anvdelning för att det fanns ett behov av det, sedan de två som började då i augusti har också slutat så att vi nu har två nya medarbetare sedan i december och januari. Dessa två sista veckorna har varit hemska och jag kände i tisdags hur jag höll på att bara ge upp. Det känns som om jag inte hinner med och det är snabbt hit och snabbt dit. Jag vill känna att jag hinner med barnen och lyssna på dem mer än vad jag kan just nu. Vi har ett för högt tempo och för liten innemiljö och för torftig utemiljö. Vi måste verkligen utvärdera vår verksamhet och vårt arbetsätt för detta är inte hållbart i längden för oss. Vi kommer alla att sakta bli utarbetade. 

 

Att få fotografera har varit så avkopplande för mig, men det har inte funnits ork till det. Jag hoppas verkligen jag kan få mer ork till det nu efter min operation på trumhinnan och min semester som kommer i samband med den. Den 29/6 är min operation och jag håller tummarna för att den kommer att gå bra för det ska bli skönt att kunna få tyst på tinitusen :) 

 

Jag lägger ut några foton som jag tagit under året som gått 

 

Vi hörs

kram, Mirre

 

         

Av Mirre - 24 januari 2016 16:24

Jag har inget nytt att berätta egentligen, för jag mår fortfarande inte bra!!! Jävlahelvetesskitmögsfan!!! Är det så här det ska se ut? Ska jag lära mig att så här kommer mitt liv att se ut hädanefter....hur lär man sig något sådant? Mitt liv är ju enbart en kamp just nu. Jag jobbar halvtid och den andra halvtiden ligger jag hemma i min säng och är helt slut både fysiskt och psykiskt. Jag har lagt undan kompisrelationer och träning med min hund för det finns inte ork till det. Detta vet jag för jag har provat i så många år......jag vill ju så gärna ha ett fungerande socialt liv, men det dränerar mig mer än jag får energi av det. Träffar jag en kompis så börjar det skrika i kroppen av trötthet och jag gäspar hela tiden och jag får svårt att focusera på vad de säger. Mitt jobb älskar jag, jag gör verkligen det, men jag är totalt slut och orkar inte prata när jag kommer hem, jag orkar knappt skratta. Det har till och med gått så långt att jag drar mig från att skriva svar på någons inlägg på Facebook och det är den anledningen som gör att jag varken orkar fotografera, skriva blogg, läsa eller handla. Jag klarar inte av att laga mat för kroppen skriker ut av trötthet och värk och jag blir arg, ledsen och vill bara böla rakt ut. När jag går på hundpromenader i skogen så får jag mjölksyra med en gång när jag går i snön, blir andfådd och helt slut. 

 

Jag var hos doktorn i onsdags i förra veckan. Jag fick en ny för man får inte sin ordinarie läkare på akuttiderna och skulle jag vilja gå till honom så är det en månads väntetid. Doktorn kom inte in i datorn först och jag fick då säga till om att vi borde kanske kolla av mitt TSH-värde. Tog prov på det och även EKG, blodsocker och snabbsänka. När jag kom tillbaka till henne efter proverna så sa hon att hon inte kunde sjukskriva mig för där fanns inget fel på proverna utan jag var nog bara försämrad i min fibromyalgi. Där satt man och kände sig som värsta hypokondriker som vill vara hemma. Om jag nu var försämrad i min fibromyalgi så borde hon väl fatta att jag inte mår bra eller? Jag var bara sjukskriven en vecka och sedan i måndags jobbade jag igen. Det känns bara som konstgjord andning den där veckan hemma. Jag orkar ett lite tag till och sedan måste jag sjukskriva mig igen. Hur roligt är det för mina kollegor att inte veta när jag kan jobba? I fredags fick jag brev från doktorn. Tydligen var inte mitt TSH-värde bra och jag ska öka min dos Levaxin lite till........varför ska det vara så svårt för läkare att lyssna på sina patienter och engagera sig lite mer kring oss och våra besvär. Nu är min fundering på varför sköldkörteln har börjat strula på sista tiden? Jag har alltid haft väldigt pressat värde på TSH och nu på sista tiden svajjar den....varför? Beror min svullnad, värk, klåda, kraftlöshet, trötthet, mjölksyra, avdomning, och viktuppgång på att sköldkörteln tramsar sig. Vilket beror på fibromyalgin och vilket beror på hypotyreosen? De har ju rätt lika symtom så det är ju inte alltid lätt att veta vad som är vad. Jag vet i alla fall bara att jag inte mår bra!!!

Nu hoppas jag på att nästa blogginlägg blir av det mer positiva slaget....typ att jag mirakulöst blivit av med alla mina symtom och är frisk som en nötkärna!     

kram

mirre

               

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards