- Då får vi andra slita istället!

Tänk att ord fortfarande kan såra mig, få min styrka att bara rinna ner framför mina fötter i en pöl. En blank sörja som ligger där och tittar hånfullt på mig och säger: - Jaha, vad ska du göra åt det hon sa precis? Jag tänker inte hjälpa dig i alla fall. Nu står du själv med detta. 

Plötsligt står jag där och känner mig övergiven och hela min kropp sjunker ihop samtidigt som hennes ord ringer om och om igen i mina öron. Hur ska jag bemöta detta. Ska jag bita ihop och säga att jag kan dra pulkan i alla fall och att det är klart att vi ska hjälpas åt? Jag känner hur tårarna ligger på lur och jag vill bara hem, bort från denna mörka stund. Tänk att jag är så sårbar fortfarande och så fort det går för mig att ramla ihop igen. Jag har visserligen ett virus i kroppen vilket gör att orken inte är på topp nu när jag har en mögperiod med fibromyalgin och utmattningen. Jag har ont överallt och orken sinar fort, men jag borde inte vara så svag ändå. Varför tar jag åt mig? Jag trodde vi hade kommer förbi denna känsliga punkt i vårt arbetslag och hon har ju med fibromyalgi så hon borde ju veta att vi inte borde dra något barn i pulka för kroppen klarar inte det. Vi är på olika nivåer i vår forskande kring vår problematik och vi har olika bakgrunder till hur den har uppkommit. Hennes smärta och trötthet är säkerligen inte exakt lika dan som min, men visst borde hon väl ändå förstå?? eller??

När vi kommer fram till platsen där barnen i gruppen ska åka pulka tar jag modet till mig och säger till henne: Jag blev ledsen när du sa att ni får slita med att dra pulka när jag inte kan. Så, nu har jag sagt det...phu...fast kroppen skriker att jag ska gå därifrån och inte säga något mer så står jag på mig. - Ja, men så är det ju, sa hon. Om du inte drar så får vi göra det ju.

- Ja, men jag kunde ju ta dem i barnvagn istället, det sa jag ju. 

- Fast det är ju lika jobbigt, säger hon.

- Nej, då använder jag kroppen mer rätt i alla fall, säger jag och står jag på mig.

- Jag tänkte bara att vi måste komma iväg med barnen.

- Ja, fast att just du säger så till mig sårar mig, för du om någon borde förstå, fortsätter jag. Om vi frågar min arbetsterapeut om jag ska dra pulkor så tror jag att hon skulle säga till.

- Jag är ledsen om du tog illa upp, säger hon sedan. Hon säger även att hon ibland precis som jag kan säga saker man inte borde säga. 

- När folk säger sådana saker så gör det att jag inte vill komma hit, säger jag. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara sjunka ihop.

Hon ville sedan att jag skulle släppa det och hon bad om ursäkt ett par gånger till.

Jag vill släppa det...vill inte ha orden ringande i mitt huvud, känna tårarna invändigt eller känslan av att inte vilja komma till jobbet. Jag hoppas att det är för att jag inte mår bra som jag tar åt mig och tillåter orden höras fortfarande.....känner mig förminskad och oduglig. Livet suger ibland...big time! Tur att jag vet att det kommer bättre dagar...... <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!   Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fo...

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. ...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Jag saknar mig själv!   Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och sa...