Sakta, sakta har min glädje glidit ur min kropp. Små saker som gör att jag slösar på min energi, vilket bidrar till att glädjen tydligen inte orkar vara kvar hos mig. Arbetsglädjen som jag tidigare lyckades få tillbaka har börjat rinna ur mig. Jag älskar förvisso att få läsa forskningar och artiklar kring förskolan och jag har köpt några väldigt intressanta böcker som jag ska läsa, men arbetsglädjen den tas ifrån mig genom att prata emot mig. Vad jag än säger eller gör så måste det tydligen vara tvärtom och jag försöker förklara hur jag menar eller trycka på för att jag vill någon gång få känna att jag och mina åsikter är också betydelsefulla. Tyvärr så är det så att när jag måste försvara mitt sätt eller det göra det jag menar tydlig, så försvinner det energi från min energipås.....det liksom pyser ut sakta, sakta och jag är sedan helt slut i kropp och själ när jag går hem från jobb. Jag börjar alltid dagen med en påse med energi. Hur full den påsen är vet jag aldrig, men jag vet att den inte är lika full som hos andra som inte har fått den belastningskänsligheten jag har. Jag försöker hantera min påse med energi varsamt, men jag blir alltid överlumpad över folks jäkla egoism. Jobbet är värst just nu och jag känner inte glädje över att träffa min kollegor, men barnen älskar jag att vara med och få prata med. De lyfter mig när vissa dagar bara känns så meningslösa. 

Jag önskar ibland att jag fick vara ifred och helt själv så jag slipper att tjafsa eller förklara om och om igen. När jag behöver göra det så skriker det inne i min kropp att jag inte orkar prata mer. Kroppen gråter och vill bara få lugn och ro. Just nu är det ett rent helvete att bara promenera. Så fort jag ökar takten så får jag mjölksyra och krampkänning i vaderna och jag blir slut i kroppen. Jag har ständigt ont i fötterna och på kvällarna kan jag knappt ligga med fötterna på sängen för det svider och bränner så fort fötterna ligger mot något. I natt har det värkt i mina lårmuskler och jag är så enormt trött så jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen om jag fått. Händer, armar och ben blir lätt avdomnade om de vinklas lite lätt och att vakna till och känna hur det värker i kroppen bara jag rör mig lite grand. Jag kan likna det med att jag ligger i en värkkokong. Ligger jag helt still så är det någorlunda okej, men om jag rättar till ena benet så är det bara....ÅHHHH och ajjjjj!  Ibland önskar jag att folk skulle kunna få uppleva några dagar i min kropp så skulle de få känna av hur det är att vara mig. Dödsjukekänslan vissa dagar är inget kul, jag känner ju att något är fel i kroppen. Vad detta något är vet jag inte, men den verkar ju ha jäkligt roligt i min kropp.....på min bekostnad!! 

kram från en gnällig

mirre

Mitt mående har varit lite svajigt i ett par månader och det börjar bli riktigt jobbigt när jag inte kan få känna att jag verkligen mår helt okej. Mina mediciner gör nog med sitt till att jag inte är på topp, men just nu har jag inget val. Jag tappar orken lätt. Orkar knappt ut och gå längre rundor med Focus längre. Jag och min sambo var ute i fredags på en runda på ca en timme i skogen med Focus, sedan mådde jag inte alls bra på lördagen eller söndagen. Jag märker ju att mitt mående blir sämre i slutet av veckan på jobbet. Helgen går oftast åt till att återhämta mig, så jag är oftast hemma då. 

Jag gillar egentligen inte måndagar längre på mitt jobb. Först har vi planering och sedan har vi den andres avdelningens barn medan deras personal planerar. I min grupp finns många starka personer och jag märker hur min lust till jobbet tar slut efter vår planering. Jag känner det som att bara för att jag jobbar 50% så verkar det som att jag inte har något att säga till om längre. Fast jag har ju ändå ett uppdrag som förskollärare oavsett vilken procent jag jobbar. Det ligger på förskolläraren att se till att målen vi har i förskolan uppnås och ibland tycker jag att de inte riktigt tänker längre än till att göra. Det blir inte så mycket reflektion eller hur vi går vidare med det vi gjorde. Hur kan man då utvecklas? Jag vill ju faktiskt med få känna att jag är en värdefull medarbetare och inte en personal som strular till det med mina schematider. Personalen på min förskola stör sig nämligen på mina arbetstider för de tycker jag har glassiga tider. Jag byter gärna min fibromyalgi, hypotyreos, utmattningsdepression och högt blodtryck mot att få jobba heltid och på varierade tider. Vad är egentligen rättvist?? Att alla ska göra likadant eller utgår vi från individen. Jag vill med få lite livskvalité i mitt liv. Jag vilar alltid när jag kommit hem och kan ligga i sängen resten av eftermiddagen och kvällen för att orka jobba dagen efter. Det enda jag brukar göra vid 3-4 tillfällen är att jag går ut med min hund på en långrunda. Är det något att vara avundsjuk på? Sedan gillar jag inte att när jag säger något så kan man inte göra si eller så. Jag uppmuntrar alltid de andra när de vill göra något som de kommit på. Varför kan inte andra göra det till mig med? Är det en orimlig önskan? Jag kan säga något och det hummas bara lite, men sedan efter någon månad så nämner de det jag sagt och helt plötsligt när de vill göra det så är det typ deras förslag och då ska vi göra det. Jag orkar faktiskt inte tjafsa så jag blir tyst. Att tjafsa tar energi av mig och jag blir helt slut så jag struntar i det. Jag har så mycket tankar och känner att jag vill utvecklas, men chefen säger att jag är för många steg före de andra på jobb.........ja, men ska jag vänta in tills de andra är mogna och kommer på att det är en bra idé det jag sa innan? Jag måste ju med få känna att jag utvecklas i min takt och inte behöva vänta in de andra hela tiden. Min önskan hade varit att jag fått ta ansvar för något på förskolan. Jag hade mer än gärna tagit mig an språkmiljön på förskolan. Fast som det är nu så trycks jag ner direkt och mina önskningar och tankar är inte förskolan redo för än.......märkligt!? 

Idag lägger jag in några foton som är tagna med min iphone under promenaden med Focus idag.

Ha det bäst

kram

mirre