Jag saknar mig själv!

Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och samtidigt så vet jag att jag inte kan hålla andan länge till. Någon gång kommer bubblan att spricka och jag kommer att ligga i fosterställning och bara önska mig långt här ifrån. Alla krav som jag lägger på mig själv och samtidigt så känner jag av hur jobbet och studierna nosar mig i nacken.

Det finns några som inte vill förstå och acceptansen över min problematik är obefinntlig och den jagar mig och äter upp mig. Jag försöker överkompensera för att jag endast arbetar 50% och jag gör mig tillgänglig för allt och alla. Vill inte sitta still och ser till att jag finns där för barnen. Avundsjukan som finns för att jag inte kan stänga eller öppna på förskolan, samt att jag måste ha likvärdiga arbetstider under dagarna jag jobbar. När jag kommer hem orkar jag fortfarande ingenting, utan vill bara återhämta mig i lugn och ro. Jag har problem med våra APT-kvällar då jag har svårt för att åka hem och sedan komma tillbaka för att jobba 3 timmar till. Jag vet att jag alltid får betala dyrt för det i form av värk och trötthet dagarna efteråt. 

Var hos doktorn i onsdags. Han sa till mig att jag snart är i väggen. Jag måste prata med min chef eller skriva ett brev till henne kring min situation. Doktorn sa att han kunde hjälpa mig med brevet om jag lämnade in den till honom innan jag skickade iväg det. Min hjärna orkar inte vara med i samtal längre, utan den sticker iväg och jag kommer på mig själv att jag tänker på annat (känner mig så otrevlig så jag skäms). Jag får mjölksyra i mina muskler så fort jag anstränger mig det minsta och jag behöver en massa återhämtning om jag varit iväg någonstans (vilket gör att jag väljer bort allt som inte innefattar jobbet och studierna). Jag har så ont i kroppen, framförallt i ryggen och benen, det värker konstant. Vissa kvällar kan jag somna med en gång, medan andra gånger så ligger jag och halvsover hela natten trots att jag är dödstrött. 

Jag saknar min ork...

jag saknar mitt engagemang...

Jag saknar glädjen, både arbetsglädjen och livsglädjen...(OBS! jag är inte självmordsbenägen)

Jag saknar mina vänner...

Jag saknar livet...

kram

mirre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!   Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fo...

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. ...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Det börjar bli trist att inte ha mer upplyftande blogginlägg, men samtidigt känns det så skönt att få skriva av sig det man håller inom sig. Min kropp arbetar emot mig och jag vill så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har varit hos doktorn ett par...