Jag tyckte det var dags för en uppdatering kring mitt liv. Jag har inte orkat vara aktiv med bloggen då jag har haft fullt upp med mitt liv.

Jag har börjat studera till specialpedagog på Kristianstads högskola. Jag läser distans på 50% och jobbar 50%......jo ni läser rätt! Jag som fått 50% sjukersättning från försäkringskassan får inte studera och få pengar från försäkringskassan samtidigt. Helt knasigt om ni frågar mig. Jag har ju inte orken att jobba mer än 50%, men jag har samtidigt inte råd att bara få från CSN som är ca 6000 kr i månaden. Jag har fått av högskolan en mentor som är kopplad till mig och jag får möjlighet att lämna in inlämningarna lite senare vid behov. Jag är inne på mitt sista delprov för terminen, men just nu är jag helt slut i hjärnan och i kroppen. Jag orkar inte hålla fast i mina tankar och koncentrera mig på min rapport som ska lämnas in. Det känns som om jag är totalt värdelös  och trots att jag vet att jag älskar ämnet så får jag inte ner det på pappret. Det är som om jag har en väldig röra i min hjärnan och jag kan inte hitta rätt tråd att nysta på. Jag känner hur gråten börjat fyllas upp inom mig och bröstkorgen och benen sprängs av trötthet, fötterna och händerna svider och gör ont konstant. Jag som nästan aldrig gråter för min egen skull, vet att när jag känner så är jag snart i botten/väggen. Fan alltså, jag vill verkligen inte trilla dit igen. Här försöker jag hitta andra möjligheter till att fortsätta jobba med något jag är bra på och som jag trivs med, men försäkringskassan arbetar mot det. Jag får bara pausa min sjukersättning i 2 år och då bryr de sig inte om att jag bara har 50% vilket borde ge halvdagar men för dem  ger det tydligen heldagar ändå?!. Min utbildning är på 90 hp vilket innebär 1 1/2 år om du läser heltid och 3 år om du läser halvtid fast det bryr sig inte försäkringskassan om. Sorgligt för jag trodde att de vill att man ska kunna jobba och inte få en massa sjukersättningar. Min kropp gör ont!!! Varje dag!!! 24/7!!! Jobbar jag så är jag totalt slut när jag kommer hem och orkar knappt svara när de i familjen vill prata med mig. Jag ligger och vilar och orkar aldrig hitta på något dessa dagar. Onsdagar och fredagar när jag är ledig är mina återhämtningsdagar och då orkar jag på sin höjd att gå ut med Focus i skogen (vissa dagar orkar jag inte det ens) Plugga får jag göra på helgerna.....ni färstår hur mitt liv ser ut nu va? 

Mitt i allt detta kommer ju livet in med sina överraskningar. Min sambo har en missbruksproblematik med alkohol och tabletter. Alkohol har inte varit ett problem att sluta med, men i och med att han har ångest så har han smygit med sina tabletter för mig sedan hösten 2016 och det är först nu i våras som han erkände för mig, trots att jag frågat honom hur många gånger som helst. Han blir en helt annat människa då. Egoistisk, trött, irriterad, sluddrande, vinglig och gör en massa misstag. Det är så tröttsamt att leva sida om honom i dessa lägena då jag är på helspänn och försöker läsa av honom hur hans dagsform är den dagen. Han blir hyper i dessa tillfällena ända tills han stupar och då är han som en sengångare och deprimerad. Vid dessa tillfällena känner jag att jag inte är den han behöver just då. Då vill jag bara bo för mig själv i en grotta långt i från civilsationen och bara ha mig själv att bry mig om. 

Jobbet tar också mycket av min energi även om jag den ger en del. Vi har en helt ny barngrupp sedan i slutet av augusti i förra året och dessutom har vi haft personal som slutat och först gick två över till en annan anvdelning för att det fanns ett behov av det, sedan de två som började då i augusti har också slutat så att vi nu har två nya medarbetare sedan i december och januari. Dessa två sista veckorna har varit hemska och jag kände i tisdags hur jag höll på att bara ge upp. Det känns som om jag inte hinner med och det är snabbt hit och snabbt dit. Jag vill känna att jag hinner med barnen och lyssna på dem mer än vad jag kan just nu. Vi har ett för högt tempo och för liten innemiljö och för torftig utemiljö. Vi måste verkligen utvärdera vår verksamhet och vårt arbetsätt för detta är inte hållbart i längden för oss. Vi kommer alla att sakta bli utarbetade. 

Att få fotografera har varit så avkopplande för mig, men det har inte funnits ork till det. Jag hoppas verkligen jag kan få mer ork till det nu efter min operation på trumhinnan och min semester som kommer i samband med den. Den 29/6 är min operation och jag håller tummarna för att den kommer att gå bra för det ska bli skönt att kunna få tyst på tinitusen :) 

Jag lägger ut några foton som jag tagit under året som gått 

Vi hörs

kram, Mirre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!   Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fo...

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. ...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Jag saknar mig själv!   Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och sa...