Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. Han hamnar inte lika långt ner än så länge. Det är just den här känslan av att vara alert kring hans mående. När jag vet att han har mycket på jobb som händer och sedan kommer hem och dammsuger, lagar mat och är ute med hunden i någon timme. Jag är verkligen tacksam för att han dammsuger och lagar mat nu när jag inte klarar av det, men jag blir orolig när han är så stressad, för då är det så lätt att han halkar in i sitt pillerberoende. 

Jag har en sån känsla av att inte räcka till. Jag är så slut och kroppen skriker inombords. Paniken som river och sliter inom mig, men utanpå visar jag upp ett lugnt beteende. Det är så tufft att studera, då det är så rörigt emellanåt och vi ska hålla flera delprov igång samtidigt. Jag fixar inte detta och ligger nu bak med 2 delprov. Med andra ord måste jag plugga under sommaren och få in dessa i tid innan nästan termin börjar, annars får jag inte fortsätta. PANIK DELUX! Jag kommer inte att orka jobba så som jag gör idag ju. Jag saknar fritid....den där som man har efter jobbet. En tid man umgås med familjen, hunden och vänner, ja till och med att få umgås med mig själv utanför hemmets väggar. Helgerna går åt till studier, då mina lediga dagar från jobb går åt till återhämtning. Ett år kvar (om jag lyckas skriva färdigt mina delprov), nedräkning kan börja....nu hoppas jag bara att försäkringskassan förstår min situation och vill mitt bästa. Tar de bort mina 50% som jag har i sjukersättning blir jag förtvivlad och vill de inte låta mig pausa sjukersättningen så vet jag inte vad jag ska göra. Just nu ligger gråten i halsen på mig och jag känner hur jag bara vill försvinna härifrån. Att inte veta ger mig panik! 

Smärtan och utmattningen gör sig påmind dagligen. Jag har även fått probelm med min rygg när jag går och står mycket. Musklerna krampar nästan. Jag fick gå på massage där jag även fick laserbehandling. Det blev mycket bättre. Jag gick även till sjukgymnast och fick lite övningar att göra. Jag suger på att göra dessa övningar. Allt extra som jag måste göra, blir en belastning för mig och min hjärna. Nu är det dessutom väldigt varmt och det jublar många åt, men inte jag. Det känns som om hjärnan kokar och min värk blir mycket värre av värmen. Mina fötter, ben, armar, händer, ja hela kroppen skriker av värk och det känns som om det pulserar av svullnaden inuti mina händer och fötter. Jag kan inte förklara hur det känns, men det är tufft att gå med smärtan dagligen. Jag tror även att trumhinnan har gått sönder lite grand. Jag fick örondroppar så nu hoppas jag det läker igen. Kort därefter fick jag även problem med ena ögat, det svider och gör ont inne i ögat. Jag tar samma droppar i ögat med då det står att det är för ögon med. Jag har liksom inte tid att gå till doktorn. I april hade jag dessutom problem med skäldkörtelhormonerna igen och fick öka upp mitt levaxin. Jag var hemma i två veckor, då jag var helt färdig. Det känns som om kroppen förklarar för mig att jag inte är okej och att jag behöver återhämtning. jaja, det blir säkert bättre imorgon   

kram 

Mirre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!   Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fo...

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Jag saknar mig själv!   Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och sa...

Det börjar bli trist att inte ha mer upplyftande blogginlägg, men samtidigt känns det så skönt att få skriva av sig det man håller inom sig. Min kropp arbetar emot mig och jag vill så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har varit hos doktorn ett par...