Jag saknar mig själv!

Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och samtidigt så vet jag att jag inte kan hålla andan länge till. Någon gång kommer bubblan att spricka och jag kommer att ligga i fosterställning och bara önska mig långt här ifrån. Alla krav som jag lägger på mig själv och samtidigt så känner jag av hur jobbet och studierna nosar mig i nacken.

Det finns några som inte vill förstå och acceptansen över min problematik är obefinntlig och den jagar mig och äter upp mig. Jag försöker överkompensera för att jag endast arbetar 50% och jag gör mig tillgänglig för allt och alla. Vill inte sitta still och ser till att jag finns där för barnen. Avundsjukan som finns för att jag inte kan stänga eller öppna på förskolan, samt att jag måste ha likvärdiga arbetstider under dagarna jag jobbar. När jag kommer hem orkar jag fortfarande ingenting, utan vill bara återhämta mig i lugn och ro. Jag har problem med våra APT-kvällar då jag har svårt för att åka hem och sedan komma tillbaka för att jobba 3 timmar till. Jag vet att jag alltid får betala dyrt för det i form av värk och trötthet dagarna efteråt. 

Var hos doktorn i onsdags. Han sa till mig att jag snart är i väggen. Jag måste prata med min chef eller skriva ett brev till henne kring min situation. Doktorn sa att han kunde hjälpa mig med brevet om jag lämnade in den till honom innan jag skickade iväg det. Min hjärna orkar inte vara med i samtal längre, utan den sticker iväg och jag kommer på mig själv att jag tänker på annat (känner mig så otrevlig så jag skäms). Jag får mjölksyra i mina muskler så fort jag anstränger mig det minsta och jag behöver en massa återhämtning om jag varit iväg någonstans (vilket gör att jag väljer bort allt som inte innefattar jobbet och studierna). Jag har så ont i kroppen, framförallt i ryggen och benen, det värker konstant. Vissa kvällar kan jag somna med en gång, medan andra gånger så ligger jag och halvsover hela natten trots att jag är dödstrött. 

Jag saknar min ork...

jag saknar mitt engagemang...

Jag saknar glädjen, både arbetsglädjen och livsglädjen...(OBS! jag är inte självmordsbenägen)

Jag saknar mina vänner...

Jag saknar livet...

kram

mirre