Äntligen fanns det ork till att köra upp till stenbrottet med Focus efter jobbet. Jag tror till och med att Focus blev lite chockad när han märkte var vi var någonstans ;)

Kroppen har sagt ifrån och har inte alls tyckt som jag på senaste tiden och jag är inte bättre än, men idag fanns det lite mer ork trots att det skriker i nästan varje muskel på kroppen. Vi passade på att gå den lite längre rundan i skogen. Det är så skönt att få gå själv där med sin hund. Ingen man behöver prata med och när jag pratar med hunden så blir det liksom ingen större utläggning från varken honom eller mig. Jag har ju ett enormt behov av att få vara själv och det handlar ju inte om att jag är folkskygg, utan det känns bara som att det är fullt i mitt huvud och då behöver jag distans till allt runt omkring mig. Inga störande ljud, ljus eller intryck utan bara lugn och ro där det inte finns några krav på mig eller från mig :)

Lite bilder från min mobil blir det idag.

Kram

I lördags fick jag, sambon och Focus packa in oss i bilen och åka iväg till en stuga vid Degerberga. Yngsta sonen ville fira "alla hjärtans dag" själv med sin flickvän, så vi åkte iväg så de fick lugn och ro. 

Förra gången vi var vid en stuga var vi iväg i en hel vecka, men det klarade inte Focus av precis. Hans stressmage satte igång direkt och han själv hade svårt att komma till ro. Därför var det med en fasa vi åkte iväg, för vi visste ju inte om han skulle vara lika dan igen. 

Det gick ändå rätt så bra, även om han började ulka vid ett tillfälle och hade svårt att ligga en längre stund. Vi gick ut på en långrunda som blev lite längre än vi tänkt oss. Vi lyckades nämligen med konststycket att gå fel och hamnade i träskmarker....jaja, tillbaka kom vi till slut i alla fall :)

Det var en trevlig stuga och vi kommer nog att välja den igen till sommaren, för där var det bara att gå rakt ut på skogsvägar och det var alldeles tyst där......det var som balsam för själen och det behöver jag mycket av för tillfället ;)

Den nya kameran hade jag med mig, men jag får nog läsa på lite mer för jag får inte riktigt rätt på den än. Några kort blev bra ändå tycker jag och de lägger jag in här nere till er :)

Kram 

- Då får vi andra slita istället!

Tänk att ord fortfarande kan såra mig, få min styrka att bara rinna ner framför mina fötter i en pöl. En blank sörja som ligger där och tittar hånfullt på mig och säger: - Jaha, vad ska du göra åt det hon sa precis? Jag tänker inte hjälpa dig i alla fall. Nu står du själv med detta. 

Plötsligt står jag där och känner mig övergiven och hela min kropp sjunker ihop samtidigt som hennes ord ringer om och om igen i mina öron. Hur ska jag bemöta detta. Ska jag bita ihop och säga att jag kan dra pulkan i alla fall och att det är klart att vi ska hjälpas åt? Jag känner hur tårarna ligger på lur och jag vill bara hem, bort från denna mörka stund. Tänk att jag är så sårbar fortfarande och så fort det går för mig att ramla ihop igen. Jag har visserligen ett virus i kroppen vilket gör att orken inte är på topp nu när jag har en mögperiod med fibromyalgin och utmattningen. Jag har ont överallt och orken sinar fort, men jag borde inte vara så svag ändå. Varför tar jag åt mig? Jag trodde vi hade kommer förbi denna känsliga punkt i vårt arbetslag och hon har ju med fibromyalgi så hon borde ju veta att vi inte borde dra något barn i pulka för kroppen klarar inte det. Vi är på olika nivåer i vår forskande kring vår problematik och vi har olika bakgrunder till hur den har uppkommit. Hennes smärta och trötthet är säkerligen inte exakt lika dan som min, men visst borde hon väl ändå förstå?? eller??

När vi kommer fram till platsen där barnen i gruppen ska åka pulka tar jag modet till mig och säger till henne: Jag blev ledsen när du sa att ni får slita med att dra pulka när jag inte kan. Så, nu har jag sagt det...phu...fast kroppen skriker att jag ska gå därifrån och inte säga något mer så står jag på mig. - Ja, men så är det ju, sa hon. Om du inte drar så får vi göra det ju.

- Ja, men jag kunde ju ta dem i barnvagn istället, det sa jag ju. 

- Fast det är ju lika jobbigt, säger hon.

- Nej, då använder jag kroppen mer rätt i alla fall, säger jag och står jag på mig.

- Jag tänkte bara att vi måste komma iväg med barnen.

- Ja, fast att just du säger så till mig sårar mig, för du om någon borde förstå, fortsätter jag. Om vi frågar min arbetsterapeut om jag ska dra pulkor så tror jag att hon skulle säga till.

- Jag är ledsen om du tog illa upp, säger hon sedan. Hon säger även att hon ibland precis som jag kan säga saker man inte borde säga. 

- När folk säger sådana saker så gör det att jag inte vill komma hit, säger jag. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara sjunka ihop.

Hon ville sedan att jag skulle släppa det och hon bad om ursäkt ett par gånger till.

Jag vill släppa det...vill inte ha orden ringande i mitt huvud, känna tårarna invändigt eller känslan av att inte vilja komma till jobbet. Jag hoppas att det är för att jag inte mår bra som jag tar åt mig och tillåter orden höras fortfarande.....känner mig förminskad och oduglig. Livet suger ibland...big time! Tur att jag vet att det kommer bättre dagar...... <3