Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!

Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fokusera, utan hoppar än hit och än dit, samtidigt så är den varit så jäkla trött att den t ex inte kommer ihåg om det var balsam i handen och jag börjar istället tvätta min kropp med den. Jag var så slut att jag inte ens kom ihåg om jag hade duschat samma dag eller det var kvällen innan, så jag duschade för säkerhets skull en gång till. Jag blev i alla fall väldigt ren om det nu var så att jag duschat samma dag. Jag orkar emellanåt inte prata eller svara på sambons samtal med mig och jag kan känna inombords hur kroppen skriker -  SLUTA PRATA MED MIG!!! Självklart skriker jag inte, men förklarar att jag har ingen ork att svara direkt och jag orkar inte med en längre stunds samtal. Han förstår såklart, det gör han alltid.

Hjärnan är också väldigt nyckfylld när den är sådär trött. Att inom sig veta vad man ska säga och sedan att uttala det högt är absolut inte en självklarhet. Jag har haft svårt att komma på vissa ord, medan det i huvudet är så glasklart vad jag vill säga. Jag kan säga stolar, men menar egentligen bord. Jag kan glömma vad vissa saker heter,  som till exempel rädisa och jag stammar fram ehhh rööööb....röööööö. Sen slutar jag att försöka ljuda fram ordet och låtsas som jag inget sagt, men barnen på förskolan snappar upp det och kan glatt säga det rätta ordet. Det känns som om munnen inte kan forma orden längre, det känns ovant och klumpigt, medan det i min hjärna däremot, där är det fart och jag kan fantisera fritt och knasigt och jag kan skratta åt mina tokerier. Inne i hjärnan är mitt frirum där jag kan få utlopp för allt jag vill och inget är omöjligt. 

Jag har en enorm oro inom mig då jag ser att jag inte kan arbeta så som jag gör idag. Jag kraschar alldeles för lätt och utmattningen kommer som ett brev på posten (man säger väl inte- som ett mail i inkorgen väl?). Fast i och för sig så har jag har en konstant utmattning i kroppen, men när jag krashar så gör det så ont i bröstkorgen av utmattningen och jag känner mig som om jag har en dödlig sjukdom i kroppen. Det är svårt att sätta ord på och beskriva utmattningen, men det känns som om något inte fungerar i kroppen. Om ni ser hur Harry Potters själ blir utsugen av dementorerna så är det så det känns när jag andas ut, varje andetag gör mig svagare och jag blir så medveten om kraftlösheten i min kropp. Skulle jag sedan ut och gå (som man ändå tvingar sig till att göra ett par dagar i veckan) så kommer mjölksyran i kroppen och jag blir lätt andfådd. Mina ben och fötter gör så fruktansvärt ont och det känns som om det ilar inne i skelettet. Fötterna känns som om de är svullna och håller på att gå i sönder. Varje steg känns och står jag stilla så trycker det ännu mer ner i mina fötter vilket ökar smärtan. Jag har gjort röntgen för min ländrygg och den visade på att alla diskarna i ländryggen är degenererade (nerslitna, åldersförändrade) och att diskarna buktar bakåt. Jag tar gabapentin och den hjälper mot min smärta där på kvällen när jag ska sova. Däremot om jag går en stund så gör det ont. Bästa läget för mig just nu är halvliggande i sängen, men där kan man ju inte ligga dag ut och dag in. 

Jag har haft samtal med min chef och hon anser att det inte finns något jobb som hon kan erbjuda mig och som det ser ut så de lösningar vi har är endast kortsiktiga och hjälper inget i det stora hela. Jag vill arbeta som specialpedagog och ansvara för det förebyggande och utvecklande arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla barn i förskolan. Dock saknar jag 15Hp (Uppsatsen) och kan inte plocka ut min specialpedagogexamen än. Jag har så många känslor inom mig och rädslan finns att jag inte kan arbeta alls, framförallt inte så som jag mår just nu. 

Nä, nu får det vara bra för denna gång.

kram

mirre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. ...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Jag saknar mig själv!   Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och sa...

Det börjar bli trist att inte ha mer upplyftande blogginlägg, men samtidigt känns det så skönt att få skriva av sig det man håller inom sig. Min kropp arbetar emot mig och jag vill så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har varit hos doktorn ett par...