Mitt mående har varit lite svajigt i ett par månader och det börjar bli riktigt jobbigt när jag inte kan få känna att jag verkligen mår helt okej. Mina mediciner gör nog med sitt till att jag inte är på topp, men just nu har jag inget val. Jag tappar orken lätt. Orkar knappt ut och gå längre rundor med Focus längre. Jag och min sambo var ute i fredags på en runda på ca en timme i skogen med Focus, sedan mådde jag inte alls bra på lördagen eller söndagen. Jag märker ju att mitt mående blir sämre i slutet av veckan på jobbet. Helgen går oftast åt till att återhämta mig, så jag är oftast hemma då. 

Jag gillar egentligen inte måndagar längre på mitt jobb. Först har vi planering och sedan har vi den andres avdelningens barn medan deras personal planerar. I min grupp finns många starka personer och jag märker hur min lust till jobbet tar slut efter vår planering. Jag känner det som att bara för att jag jobbar 50% så verkar det som att jag inte har något att säga till om längre. Fast jag har ju ändå ett uppdrag som förskollärare oavsett vilken procent jag jobbar. Det ligger på förskolläraren att se till att målen vi har i förskolan uppnås och ibland tycker jag att de inte riktigt tänker längre än till att göra. Det blir inte så mycket reflektion eller hur vi går vidare med det vi gjorde. Hur kan man då utvecklas? Jag vill ju faktiskt med få känna att jag är en värdefull medarbetare och inte en personal som strular till det med mina schematider. Personalen på min förskola stör sig nämligen på mina arbetstider för de tycker jag har glassiga tider. Jag byter gärna min fibromyalgi, hypotyreos, utmattningsdepression och högt blodtryck mot att få jobba heltid och på varierade tider. Vad är egentligen rättvist?? Att alla ska göra likadant eller utgår vi från individen. Jag vill med få lite livskvalité i mitt liv. Jag vilar alltid när jag kommit hem och kan ligga i sängen resten av eftermiddagen och kvällen för att orka jobba dagen efter. Det enda jag brukar göra vid 3-4 tillfällen är att jag går ut med min hund på en långrunda. Är det något att vara avundsjuk på? Sedan gillar jag inte att när jag säger något så kan man inte göra si eller så. Jag uppmuntrar alltid de andra när de vill göra något som de kommit på. Varför kan inte andra göra det till mig med? Är det en orimlig önskan? Jag kan säga något och det hummas bara lite, men sedan efter någon månad så nämner de det jag sagt och helt plötsligt när de vill göra det så är det typ deras förslag och då ska vi göra det. Jag orkar faktiskt inte tjafsa så jag blir tyst. Att tjafsa tar energi av mig och jag blir helt slut så jag struntar i det. Jag har så mycket tankar och känner att jag vill utvecklas, men chefen säger att jag är för många steg före de andra på jobb.........ja, men ska jag vänta in tills de andra är mogna och kommer på att det är en bra idé det jag sa innan? Jag måste ju med få känna att jag utvecklas i min takt och inte behöva vänta in de andra hela tiden. Min önskan hade varit att jag fått ta ansvar för något på förskolan. Jag hade mer än gärna tagit mig an språkmiljön på förskolan. Fast som det är nu så trycks jag ner direkt och mina önskningar och tankar är inte förskolan redo för än.......märkligt!? 

Idag lägger jag in några foton som är tagna med min iphone under promenaden med Focus idag.

Ha det bäst

kram

mirre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är jag här, still fighting och still soooo exhausted, men vad fan, JAG LEVER!   Är sjukskriven just nu för utmattning, sömnstörning och värre smärta. Hjärnan har är så grymt trött att jag inte klarar av att fo...

Redan december och ett nytt år hägrar. Ett nytt år med nya förväntningar, möjligheter och hopp. Det är tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en för då hade man dukat under direkt. Det finns nog en anledning till att vi inte kan se in i framti...

Såg att det var längesedan jag var inne och skrev. Det är bara så tråkigt att uppdatera när egentligen inget har blivit bättre. Jo, förresten, min sambo slutade att knapra på sina piller till slut. Även om jag misstänker att han periodvis äter ändå. ...

Orokänslorna som ökar, hjärnan som inte kan koppla av, ljudkänsligheten, full koll på detaljer och förändringar, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osv... Nu är jag nära den berömda väggen, men samtidigt kan jag inte gå in i den utan måste ha full ...

Jag saknar mig själv!   Det känns som om jag håller andan, för om jag bara håller andan så kanske jag klarar av att jobba, studera och vara en okej sambo. Jag vågar inte ta ett alltför djupt andetag för då är jag rädd för vad som kan hända och sa...