Sakta, sakta har min glädje glidit ur min kropp. Små saker som gör att jag slösar på min energi, vilket bidrar till att glädjen tydligen inte orkar vara kvar hos mig. Arbetsglädjen som jag tidigare lyckades få tillbaka har börjat rinna ur mig. Jag älskar förvisso att få läsa forskningar och artiklar kring förskolan och jag har köpt några väldigt intressanta böcker som jag ska läsa, men arbetsglädjen den tas ifrån mig genom att prata emot mig. Vad jag än säger eller gör så måste det tydligen vara tvärtom och jag försöker förklara hur jag menar eller trycka på för att jag vill någon gång få känna att jag och mina åsikter är också betydelsefulla. Tyvärr så är det så att när jag måste försvara mitt sätt eller det göra det jag menar tydlig, så försvinner det energi från min energipås.....det liksom pyser ut sakta, sakta och jag är sedan helt slut i kropp och själ när jag går hem från jobb. Jag börjar alltid dagen med en påse med energi. Hur full den påsen är vet jag aldrig, men jag vet att den inte är lika full som hos andra som inte har fått den belastningskänsligheten jag har. Jag försöker hantera min påse med energi varsamt, men jag blir alltid överlumpad över folks jäkla egoism. Jobbet är värst just nu och jag känner inte glädje över att träffa min kollegor, men barnen älskar jag att vara med och få prata med. De lyfter mig när vissa dagar bara känns så meningslösa. 

Jag önskar ibland att jag fick vara ifred och helt själv så jag slipper att tjafsa eller förklara om och om igen. När jag behöver göra det så skriker det inne i min kropp att jag inte orkar prata mer. Kroppen gråter och vill bara få lugn och ro. Just nu är det ett rent helvete att bara promenera. Så fort jag ökar takten så får jag mjölksyra och krampkänning i vaderna och jag blir slut i kroppen. Jag har ständigt ont i fötterna och på kvällarna kan jag knappt ligga med fötterna på sängen för det svider och bränner så fort fötterna ligger mot något. I natt har det värkt i mina lårmuskler och jag är så enormt trött så jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen om jag fått. Händer, armar och ben blir lätt avdomnade om de vinklas lite lätt och att vakna till och känna hur det värker i kroppen bara jag rör mig lite grand. Jag kan likna det med att jag ligger i en värkkokong. Ligger jag helt still så är det någorlunda okej, men om jag rättar till ena benet så är det bara....ÅHHHH och ajjjjj!  Ibland önskar jag att folk skulle kunna få uppleva några dagar i min kropp så skulle de få känna av hur det är att vara mig. Dödsjukekänslan vissa dagar är inget kul, jag känner ju att något är fel i kroppen. Vad detta något är vet jag inte, men den verkar ju ha jäkligt roligt i min kropp.....på min bekostnad!! 

kram från en gnällig

mirre