I min barndom var jag aldrig sjuk. Jag hade en enorm växtvärk i benen och när jag tränade fotboll så hade jag en period väldigt ont i mina benhinnor. Då låg jag på nätterna och önskade att de skulle kapa av mig benen så det skulle sluta göra så ont. Förrutom det så var jag sällan dålig. Feber fick jag nästan aldrig och gick i princip till skolan varje dag. 

Jag började träna fotboll när jag var 9 år och sedan börade även spela handboll när jag var 11 år. Jag älskade det. Jag kunde springa hur mycket som helst, var smidig och älskade att fundera ut nästa passning eller rörelse på planen. Jag sprang hellre än gick och hade hur mycket ork som helst.

Kroppens förändring kom när jag fick barn första gången år 1994, då skulle jag fylla 23 år. Jag fick havandeskapsförgiftning och fick föda två veckor tidigare. Tröttheten satt i länge och min kropp hade ingen ork. Jag gick ner mina graviditetskilo, men sedan gick jag upp ca 10 kilo på bara några veckor kändes det som. Jag var svullen och sjukligt trött. Ingen energi, men hade ett barn som skrek mycket under dagarna. Jag tränade handboll och efter mycket kämpande så lyckades jag gå ner mina kilo igen. Tre år senare fick jag barn igen och samma procedur hände igen med mig. jag tyckte det var konstigt, men många menade på att det var fel mat och för lite träning. Det kändes fel i min kropp och jag hade aldrig förr upplevt denna instängda känslan med energilöshet och värk i fötter. Jag lyckades gå ner i vikt igen ett tag. Barnens pappa och jag sepererade under väldigt tråkiga omständigheter och jag stod där 27 år gammal med 2 barn på heltid att själv ta hand om. Mitt liv kraschade där och det var riktigt dåligt i något år. Kroppen blev sämre igen och energin var inte riktigt där.

Jag har alltid fått leva efter att man ska göra det rätta. När jag gjorde mål i fotbollen och handbollen så vågade jag aldrig glädjas för jag ville inte att folk skulle tro att jag var något märkvärdigt. Så mitt liv har handlat om att göra rätt och inte göra någon ledsen. Jag har aldrig försökt att vara duktig, för det vet jag om att jag inte är. Det har tagit mycket energi att lista ut vad som är rätt och det har också hindrat mig att våga sticka ut och göra misstag. När jag gör ett misstag så kan jag må fruktansvärt dåligt och banna mig själv för det. Att ensam ta hand om mina barn utan hjälp någonstans i från var en självklarhet, men jag fick efter ett tag gå ner från heltid till deltid för det fanns inte någon energi kvar.

Jag började studera till förskollärare augusti 2003 och det var i den vevan jag fick reda på att jag hade för låg ämnesomsättning. TSH ska ligga på ca 0,2-4...mitt låg på nästan 500. Jag var riktigt dålig och doktorn hade velat sjukskriva mig , men det ville ju inte jag för jag studerade ju. Jag examinerade i februari 2007 och då hade jag redan fått jobb. Jag jobbade heltid såklart. Jag älskade mitt jobb och kunde till och med gå ut med vänner på helgerna. Energin tröt och fötterna och händerna gjorde ont, men jag mådde ändå rätt bra. Det varade bara i ett år sedan började smärtan i kroppen och energin komma tillbaka igen. Periodvis mådde jag någorlunda och periodvis mådde jag riktigt dåligt och jag kände mig dödssjuk, men enligt läkarna fanns det inget fel på mig. Jag började på ett nytt jobb år 2009. Den förskolan (jobbar där än) är fantastisk på många sätt, men det har blivit så mycket byten av grupper, förskola, pedagoger och lokaler så vi har aldrig riktigt landat i vårt arbete. Schemamässigt fick jag igenom att jag skulle jobba samma tid varje dag 7.15-15.15 för min kropp fungerade inte annars. 

Jag fick komma på smärtrehabiliteringen på södra sjukhuset i Ängelholm för utvärdering då jag haft en långvarig smärta som inte gått bort. Där på utvärderingen fick jag reda på att jag hade FIBROMYALGI! Så skönt att få känna någon som tog mig på allvar och lät mig veta vad felet var. Sorgen kom därefter när jag väl förstod att jag inte kunde bli som gamla Mirre. Jag bröt ihop på en av uppstartsdagarna vi hade på smärtrehabiliteringen. Jag grät i månader efter det. Jag som sällan gråter för min egen skull. Jag hade nu även utmattningssymtom. Jag trodde ju att efter dessa 5 veckor som jag skulle gå på utbildningen så skulle jag vara "frisk" igen. Det blev jag ju inte. Då trodde jag att efter sommaren skulle jag kunna börja jobba fullt igen. Det kunde jag ju inte. Det är en enorm sorg att inte kunna jobba fullt ut. Idag jobbar jag 50% och känner att det finns inte mer att hämta för tillfället. Jag har lärt mig på vägen hit att jag kan inte tvinga kroppen till något den inte klarar av längre. Jag lyssnar på min kropp varje dag för att avgöra hur jag ska hantera min energipåse. Det är inte lätt och jag gör mina misstag, men jag har förstått att kroppen mår inte bra och då får jag gilla läget. Jag kan inte göra så mycket när jag har en kropp som skriker av trötthet och värk. 

Just nu mår kroppen så här:

Orkeslöshet

Sömnproblem

Mardrömmar

Minsta tryck på huden gör ont

svidande känsla på armarna

Kylan svider på mina överarmar

ilar i benen

ont i ländryggen

ömma fotsulor. (som att ha gått på heta stenar en hel dag)

ibs mage...förstoppad, diarre, ballongmage

muskelutmattning

ont i hinnorna längs skelettet....känns som om jag har ont inne i skelettet

ont i mina fingrar vid fingerlederna

ont i axlarna och skuldrorna

koncentrationssvårighet....svårt att följa med i samtal osv..

fumlig

slår i överallt

sjuklig influensa

ljudkänslig

ljuskänslig

hudkänslig

Jag kan säkert skriva mer, men varför känna efter allt för mycket ;)

Allt det här gör att jag inte orkar vara social när jag kommer hem från jobb, jag har tagit avstånd från vänner för jag har inget att ge dem. Det finns ingen energi till dom. Jag orkar bara med i någon timme sedan vill min hjärna och kropp försvinna. 

Hade min Fibromyalgi kunnat ses av andra så hade den nog sett ut så här:

Nu är det så att Fibromyalgin är inte JAG och kommer inte att vara det heller. Denna blogg ska inte handla om hur dålig jag är utan den ska handla om min vardag och mina tankar och jag ska försöka att inte snöa in mig på min jäkla kropp   

Kram

I helgen har det blåst en hel del.....ja, rätt mycket faktiskt. Stormen Egon heter han som blåste tydligen. Igår var jag lite rädd att vara ute med Focus. Vi har rätt mycket träd runt gångstigarna här där jag bor och det var lite läskigt att gå när det tog i ordentligt i träden. Focus var rätt nöjd inne tack och lov. Funderar på att toalettträna honom så jag slipper gå ut i sådant väder igen ;)
Kroppen min var inte på topp heller och jag var helt andfådd och slut när jag kom in igen, men idag gick det lite bättre.  Det blåser rätt rejält idag med, men inte som i går.

Jag brukar ge Focus en boll att tugga på medan han går sin runda. Han gillar ju att ha en pinne eller stock i munnen när vi går långpromenader, men när vi går de mindre rundorna så brukar han vilja reta mig genom att bita och dra i koplet. Vi har till och med haft en kamp mitt i vägen där bilarna kör på grund av det. Han har lite svårt att avbryta när det blir för mycket. Därför tänkte jag att han skulle kunna gå med en boll i munnen så minskar kanske stressen med att bita och dra i kopplet. Det går kanonbra, förrutom att han lägger bollen överallt när han ska kissa eller lukta extra noga. Då går han vidare utan boll tills han kommer på att han släppt den och vill genast hämta den...suck!! Om jag inte tar fram bollen när han vill så börjar han bita och dra i kopplet igen för att få igång mig......nä, min hund har absolut inte makten över mig   Detta måste jag ta tag i snart, men just nu orkar jag inte och då får jag skylla mig själv   

Idag gick vi bara en liten minirunda, men vi hann se en Grön Flagg flagga som blivit halv.....stormen Egon har nog ätit den andra halvan    Sedan gick vi vid bäcken som blivit riktigt bred och överfull av stormen och allt regnande. 

Lägger ut lite bilder från promenaden....endast svartvita foton idag så klart :P