Nu var det länge sedan jag skrev sist. Det har varit mycket med mitt mående, men förhoppningsvis har det stabiliserat sig nu. Jag hade en del biverkningar av min medicin så jag har tagit bort en medicin men fått höja på mina antidepressiva och mår lite bättre nu. Jag har mycket ont i benen och höfterna, men jag har blivit av med innestängdheten och krampkänningen i vader och fötterna. Jag orkar inte så mycket men jag har börjat acceptera det mer nu även om det är tuffare vissa dagar. På mitt jobb försöker jag hitta ett tempo och även hitta något sätt som gör att jag får utveckla mig och diskutera olika frågeställningar jag har. Just nu låter jag vissa få bestämma och jag orkar inte gå in i diskussioner för de misstolkar och går i försvarsställning så fort jag kommenterar något. Jag misstänker att de som bestämmer inte alltid ser att de gör det. Förhoppningsvis blir det bättre efterhand. Barnen är det bästa som finns i alla fall. De är så levnadsglada och ger mycket värme och kärlek till en att jag blir alldeles varm inombords. 

I och med att jag mått så dåligt så har jag inte velat fotografera något speciellt på länge. Jag har inte haft någon ork till det eller känt någon glädje inför det, men nu börjar det komma tillbaka igen. Jag fick med mig min underbara vän till skogen. Hon är hundrädd, men Focus skötte sig alldeles fantastiskt bra så hon blev lugn och jag fotade henne i skogen. Min vän och jag hade en underbar promenad och vi fick prata om allt och lite till. Nu längtar vi båda till nästa tillfälle vi kan ses <3

Igår var det kalkonmiddag hos min syster. Det var supergott, synd jag blir mätt så fort bara. Jag som tagit på mig byxor med gummiband så magen skulle kunna töjas ut lite extra ;) Det blev så klart foton på min lilla prinsessa med. Hon är så himla fotogenisk och alltid glad den tösen <3

Jag skickar med foton som är tagna vid de tre senaste tillfällena jag fotograferade :D

kram

mirre

Igår när jag hade skrivit färdigt min inlägg så stängde safari ner sig.....frustrerad insåg jag att allt jag skrivit var försvunnet!!! och därför blev det endast bilder till det inlägget. Jag orkar inte med strul och jag blir trött bara av att tänka känns det som. Allt känns bara så meningslöst just nu. Jag har ingen ork att kämpa och kriga mer. Jag orkar inte kämpa för mig själv längre och varför skulle jag göra det?? Inget blir ju förändrat. Jag blir inte bättre och jag får aldrig riktigt lugn och ro. Jag vill jobba och jag vet att jag är duktig på det, men om jag inte orkar så sipprar ju glädjen bort, lite i taget, dropp, dropp, dropp.... För det mesta känns det som om jag lever för att göra andra glada och nöjda. Mitt tema om att göra det rätta kickar igång hela tiden för att jag ska kunna leva upp till andras förhoppningar om mig. JAG BLIR INTE BÄTTRE!!! Låt mig få hitta mitt eget tempo i lugn och ro, låt mig få hitta en balans i mitt liv som innebär att jag kan få lite livskvalité i mitt sjuka liv. Var inte rädd för att jag inte vill jobba för det har inget med det att göra alls, utan jag vill jobba, men till viket pris? Låt mig få lugn och ro!! Jag vill hitta tillbaka till min ork igen. Ork till att skratta, prata, lyssna, fotografera, umgås, se film, läsa böcker, träna med min hund.....Listan kan göras lång, men just nu orkar jag inte glädjas med någon annan ens. Jag orkar knappt le inombords fast att jag är glad för andras skull. Blir bilder från skogen idag <3

kram

idag har jag och min sambo varit vid ljungeslyckan och där fick Focus springa efter sin älskade boll och jag fick fota med min älskade kamera. Tyvärr tog bateriett slut när vi körde vidare till Klåveröd så då blev det iphonen som fick ta ett par bilder. Efter att vi gått vid sjön åkte vi och tittade på ett fritidshus som var till salu. Den låg riktigt mysigt intill skogen, men var nära ut till den stora vägen. Jag såg genast idyllen som vi kunde ha om vi bodde där :P

Jag lägger ut bilder nedanför....det får bli bilder från förra helgen för jag lyckas inte få bildmappen att fungera idag....grrrrr :)

Det får bli allt för idag

kram

mirre

kram      

mirre

Sakta, sakta har min glädje glidit ur min kropp. Små saker som gör att jag slösar på min energi, vilket bidrar till att glädjen tydligen inte orkar vara kvar hos mig. Arbetsglädjen som jag tidigare lyckades få tillbaka har börjat rinna ur mig. Jag älskar förvisso att få läsa forskningar och artiklar kring förskolan och jag har köpt några väldigt intressanta böcker som jag ska läsa, men arbetsglädjen den tas ifrån mig genom att prata emot mig. Vad jag än säger eller gör så måste det tydligen vara tvärtom och jag försöker förklara hur jag menar eller trycka på för att jag vill någon gång få känna att jag och mina åsikter är också betydelsefulla. Tyvärr så är det så att när jag måste försvara mitt sätt eller det göra det jag menar tydlig, så försvinner det energi från min energipås.....det liksom pyser ut sakta, sakta och jag är sedan helt slut i kropp och själ när jag går hem från jobb. Jag börjar alltid dagen med en påse med energi. Hur full den påsen är vet jag aldrig, men jag vet att den inte är lika full som hos andra som inte har fått den belastningskänsligheten jag har. Jag försöker hantera min påse med energi varsamt, men jag blir alltid överlumpad över folks jäkla egoism. Jobbet är värst just nu och jag känner inte glädje över att träffa min kollegor, men barnen älskar jag att vara med och få prata med. De lyfter mig när vissa dagar bara känns så meningslösa. 

Jag önskar ibland att jag fick vara ifred och helt själv så jag slipper att tjafsa eller förklara om och om igen. När jag behöver göra det så skriker det inne i min kropp att jag inte orkar prata mer. Kroppen gråter och vill bara få lugn och ro. Just nu är det ett rent helvete att bara promenera. Så fort jag ökar takten så får jag mjölksyra och krampkänning i vaderna och jag blir slut i kroppen. Jag har ständigt ont i fötterna och på kvällarna kan jag knappt ligga med fötterna på sängen för det svider och bränner så fort fötterna ligger mot något. I natt har det värkt i mina lårmuskler och jag är så enormt trött så jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen om jag fått. Händer, armar och ben blir lätt avdomnade om de vinklas lite lätt och att vakna till och känna hur det värker i kroppen bara jag rör mig lite grand. Jag kan likna det med att jag ligger i en värkkokong. Ligger jag helt still så är det någorlunda okej, men om jag rättar till ena benet så är det bara....ÅHHHH och ajjjjj!  Ibland önskar jag att folk skulle kunna få uppleva några dagar i min kropp så skulle de få känna av hur det är att vara mig. Dödsjukekänslan vissa dagar är inget kul, jag känner ju att något är fel i kroppen. Vad detta något är vet jag inte, men den verkar ju ha jäkligt roligt i min kropp.....på min bekostnad!! 

kram från en gnällig

mirre

Mitt mående har varit lite svajigt i ett par månader och det börjar bli riktigt jobbigt när jag inte kan få känna att jag verkligen mår helt okej. Mina mediciner gör nog med sitt till att jag inte är på topp, men just nu har jag inget val. Jag tappar orken lätt. Orkar knappt ut och gå längre rundor med Focus längre. Jag och min sambo var ute i fredags på en runda på ca en timme i skogen med Focus, sedan mådde jag inte alls bra på lördagen eller söndagen. Jag märker ju att mitt mående blir sämre i slutet av veckan på jobbet. Helgen går oftast åt till att återhämta mig, så jag är oftast hemma då. 

Jag gillar egentligen inte måndagar längre på mitt jobb. Först har vi planering och sedan har vi den andres avdelningens barn medan deras personal planerar. I min grupp finns många starka personer och jag märker hur min lust till jobbet tar slut efter vår planering. Jag känner det som att bara för att jag jobbar 50% så verkar det som att jag inte har något att säga till om längre. Fast jag har ju ändå ett uppdrag som förskollärare oavsett vilken procent jag jobbar. Det ligger på förskolläraren att se till att målen vi har i förskolan uppnås och ibland tycker jag att de inte riktigt tänker längre än till att göra. Det blir inte så mycket reflektion eller hur vi går vidare med det vi gjorde. Hur kan man då utvecklas? Jag vill ju faktiskt med få känna att jag är en värdefull medarbetare och inte en personal som strular till det med mina schematider. Personalen på min förskola stör sig nämligen på mina arbetstider för de tycker jag har glassiga tider. Jag byter gärna min fibromyalgi, hypotyreos, utmattningsdepression och högt blodtryck mot att få jobba heltid och på varierade tider. Vad är egentligen rättvist?? Att alla ska göra likadant eller utgår vi från individen. Jag vill med få lite livskvalité i mitt liv. Jag vilar alltid när jag kommit hem och kan ligga i sängen resten av eftermiddagen och kvällen för att orka jobba dagen efter. Det enda jag brukar göra vid 3-4 tillfällen är att jag går ut med min hund på en långrunda. Är det något att vara avundsjuk på? Sedan gillar jag inte att när jag säger något så kan man inte göra si eller så. Jag uppmuntrar alltid de andra när de vill göra något som de kommit på. Varför kan inte andra göra det till mig med? Är det en orimlig önskan? Jag kan säga något och det hummas bara lite, men sedan efter någon månad så nämner de det jag sagt och helt plötsligt när de vill göra det så är det typ deras förslag och då ska vi göra det. Jag orkar faktiskt inte tjafsa så jag blir tyst. Att tjafsa tar energi av mig och jag blir helt slut så jag struntar i det. Jag har så mycket tankar och känner att jag vill utvecklas, men chefen säger att jag är för många steg före de andra på jobb.........ja, men ska jag vänta in tills de andra är mogna och kommer på att det är en bra idé det jag sa innan? Jag måste ju med få känna att jag utvecklas i min takt och inte behöva vänta in de andra hela tiden. Min önskan hade varit att jag fått ta ansvar för något på förskolan. Jag hade mer än gärna tagit mig an språkmiljön på förskolan. Fast som det är nu så trycks jag ner direkt och mina önskningar och tankar är inte förskolan redo för än.......märkligt!? 

Idag lägger jag in några foton som är tagna med min iphone under promenaden med Focus idag.

Ha det bäst

kram

mirre

Det har varit en tuff tid för mig nu ett tag. Kroppen har blivit sämre och även mitt mående. Det visade sig att sköldkörteln strular och Tsh:t hade höjt sig över normalvärdet. Doktorn säger att jag inte ska känna det i kroppen för sådan liten förändring påverkar inte kroppen alls. Jag vet inte om jag håller med henne där. Om man har fibromyalgi, utmattning och även sedan tidigare hypotyreos (Låg ämnesomsättning) så borde väl kroppen reagera på ett helt annat sätt än med de som enbart har hypotyreos?? I vilket fall som helst så mådde jag inte bra. Sjukskrev mig i två veckor och gick tillbaka till jobb när det kändes lite bättre. Det varade i tre arbetsdagar och sedan fick jag gå hem igen. Min självkänsla låg på botten och jag bara grät. Jag ville i princip inte leva längre. Logiskt visste jag att det var för att jag minskat mina antidepressiva (med doktorns godkännande) men känslomässigt så fanns det ingen utväg i mitt mående. Jag kunde inte se positivt på framtiden och arbetsglädjen jag hade haft innan var nu som bortblåst. Jag kände att jag började tvivla på mig själv som pedagog och jag fick ju det bekräftat av kollegorna på olika sätt (i min hjärna). Min hjärna gick på högvarv och hade flera intryck och funderingar på gång hela tiden. Varje sak i hjärnan försökte ta över de andra så jag fick ingen ro och kunde inte koncentrera mig eller koppla ner de saker som jag inte behövde fundera eller ta in just då. Det var läskigt och jag började öka mina antidepressiva med en gång. Jag sjukskrev mig två veckor till och har nu jobbat i tre dagar. Jag är vingabröten och får mjölksyra och blir andfådd lätt. Lusten till livet är bättre, men det känns som om jag fattas en bit till. Lusten till mitt jobb är väl si och så, men jag känner i alla fall lust till att lära mig mer. I helgen har jag bara klarat av en spårning med Focus och en skogspromenad, sedan har jag varit helt färdig. Jag är tjock som en gris och kan inte ha några kläder alls på mig snart. Det suger verkligen! Jag känner att det är något som inte stämmer. Något fattas mig i kroppen eller så är det något som är i obalans. Fasiken vad jag vill gå ner i vikt och känna mig i alla fall lite kvinnligare och inte som en sugga!

Ja, det blev ingen rolig blogg idag, men så är det ibland helt enkelt! Inget att skämmas över, utan det är bara så att andra dagar kommer att vara bättre.

Lägger in lite bilder på skogspromenaden idag så ni får något positivt i alla fall ;)

kram

Jag gick med Focus i skogen idag och tänkte på hur mycket jag älskar att vara ute i naturen. När jag går där funderarar jag även på att en annan kvinna i min ålder har gått på samma plats som jag, fast i en annan miljö och i en annan tidsepok. Vad fick hon uppleva? Hur luktade det, smakade det eller hur såg det ut just då? Vi kan se spillror av historia i naturen och jag upplever att naturen försöker kapsla in den efterhand. Den lägger mossa över stenar och träd som ett försök att bevara vår historia medan vi lever vår egen historia "här och nu". Tyvärr har vi en tendens att gräva upp vår historia och bara kasta bort den. Allt för att vår historia "här och nu" ska få ännu mer plats. Ja det var mina funderingar idag efter min skogspromenad med mitt svarta hjärta <3

kram

Idag gick jag, min sambo och Focus vid stenbrottet ovanför Åvarp i skåne. Det var en härlig dag och vi njöt ordentligt. När vi gått ett tag så såg vi vid en skogsdunge en gärdsmur, men när jag tittade nogare så såg det ut som en förhöjning bland stenarna med. Vi upptäckte att det varit en boplats där och vi funderade ett tag på om det varit en smedja eller något liknande just där vi var. Jag älskar historia och känslan av att just där vid den härliga stillheten bland gran och bok och de mossbeklädda stenarna hade det en gång i tiden varit ett ställe med liv och rörelse. Där hade varit folk med en helt annan historia än oss. Deras levnadssätt hade varit helt olik vår och jag kan inte sluta tänka på hur det hade luktat, låtit och sett ut på platsen medan de levde. Runt omkring såg vi sedan även tecken på att det måste varit en by just där. Stenmurarna låg på ett sådant sätt så att vi misstänkte det. Så klart var jag tvungen att fotografera så gott jag kunde, men det är svårt att fotografera det så att andra kan få samma uppfattning som vi fick. 

En härlig känsla att få ha tittat tillbaka i historien fick vi i alla fall.

Kram